För fem år sedan, den 26 mars 2011 höll den nyvalde partiledaren Håkan Juholt sitt installationstal inför ett fullsatt Stockholm Waterfront. Det var ett tal som medvetet, men inte uttalat försökte bryta mark för de idéer som brukar betecknas som demokratisk socialism men som de sista 30 åren i svensk och europeisk socialdemokrati lyst med sin frånvaro. Juholt talade om ökande klassklyftor och barnfattigdom och att kundvalssystem inom skolan lett fel. Om ett pensionssystem som räddar statsbudgeten men sätter ut kvinnor och arbetargrupper till fattigdom. Juholt talade om socialdemokratins konstituerande uppgift som ett värn mot marknaden och att skapa öar – exempelvis inom välfärdsstat och kultur där marknadens lagar inte ska ha bestämmanderätt.
Jag hade förmånen att bidra med några inspel till Juholts tal och trodde liksom många andra att det skulle innebära en nödvändig förnyelse och vitalisering av den svenska socialdemokratin. Det blev inte så. Då.
Men i dag finns det skäl att se möjligheterna för en renässans för den demokratiska socialismen. I det Demokratiska partiets primärval i USA vinner Bernie Sanders en lång rad delstater i kamp med den mittenorienterade Hillary Clinton. Sanders kallar sig demokratisk socialist vilket lockar eller i vart fall inte avskräcker en betydande grupp väljare. En ung generation har växt upp efter Kalla krigets slut och finanskrisens erfarenheter har visat dem vad ohämmad kapitalism har att erbjuda. I kombination med en konkret reformpolitik som går ut på att skissa upp ett närmast skandinaviskt välfärdssystem med universell sjukvård och fria universitetsstudier och en skarp men rimlig kritik av ett korrumperat ekonomiskt system, vinner Sanders anhängare. Han är också mycket tydlig i att peka på den osunda roll som de mäktiga finansfamiljerna i USA fått i det politiska systemet. Efter en lagändring kan nu närmast obegränsade politiska kampanjmedel strömma till så kallade ”Super pacs” som sedan finansierar kampanjer. Detta skapar en demokratisk obalans och således föreslår Sanders ett system med offentlig finansiering av partiernas valkampanjer.
Lyfter vi blicken ser vi Syriza i Grekland och Podemos i Spanien skaka om grundvalarna för sina länders politiska system. Bägge partierna vinner väljare med i grunden radikala socialdemokratiska program som äter upp förstenade och korrumperade S-partier. Efter Syrizas övertagande av rollen som det dominerande vänsterpartiet talar man om ”pasokifiering” – processen när ett etablerat S-parti eroderar till en spillra av sitt forna jag. Tar vi Storbritannien så har den radikale Jeremy Corbyn tagit makten i Labour och seglat förbi Tories i opinionsmätningarna.
Vad beror detta på? Det finns några trender som spelar in i denna återkomst av en radikalare socialdemokrati:
Nyliberalismens fria kapitalism visade upp sitt misslyckande i finanskrisen 2008 och den följande recessionen.
Kommunismen har försvunnit som attraktivt projekt för en ung generation. Dagens unga vänsteraktivister drömmer om demokratisk socialism och radikala välfärdsreformer.
Socialdemokratins implosion som politiskt projekt. Efter att i 30 år ha anpassat sig till en nyliberal ekonomisk politik har förtroendet och attraktionskraften försvunnit.
Fascismen och den nationella revanschismen har återuppstått i olika skrudar i nästan alla länder när människor vaknar upp i kölvattnet av nyliberalismens misslyckande samtidigt som de två traditionella vänsteralternativen står svarslösa. Är man anhängare till den demokratiska socialismen är det först lätt att känna sig pessimistisk inför framtiden. Men egentligen finns det goda skäl att vara optimist. Om demokratisk socialism artikuleras på ett klart och tydligt sätt, har den stora möjligheter att vinna stort stöd och många anhängare. Detta visar sig nu i det kapitalistiska USA, men förutsättningarna i de skandinaviska länderna med dess starka värderingar kring jämlikhet och kollektiv välfärd är naturligtvis mycket bättre.
Men en förnyelse av de socialdemokratiska partiernas program i demokratisk socialistisk riktning skulle behöva innehålla några avgörande nygamla moment:
1. Ekonomisk demokrati. Socialdemokratin måste återuppväcka makt- och ägarfrågorna. Vi står inför en omfattande robotisering och informalisering av ekonomin. Globaliseringen hotar de stabila skattebaser som finansierar välfärden. Kanske är det dags att ompröva funktionssocialismen som den konstruerades av Nils Karleby för 90 år sedan? Kanske ska staten äga företag för att bekosta välfärden? Genom pensionskapitalet kan staten på fredlig väg köpa aktier och bolag för styra och ”beskatta” marknaden.
2. Bekämpa ojämlikheten. Ojämlikheten skenar i hela OECD, snabbast i Sverige. Vinsterna tar större del av kakan från lönerna. De rika drar ifrån. Samhället spricker upp. Men socialdemokratin har stillsamt beskrivit dessa trender i snart 40 år utan att göra något år dem. Nu krävs åtgärder som ökar jämlikheten igen: återinför fastighetsskatt, arvsskatt, förmögenhetsskatt och likställ arbets- och kapitalskatterna. Vi behöver också göra om och öka utbetalningarna i pensionssystemet.
3. Välfärdsstatens socialism. När Tage Erlander på sjuttiotalet fick frågan om socialismen svarade han att ”50 procent av produktionen (genom skatteuttaget) undandragits den kapitalistiska hushållningen. Kan vi driva upp den (andelen) till 60-70-80 procent så blir välfärdssamhället en form av socialism”. Sedan millennieskiftet har skattekvoten tvärt om sänkts kraftigt från drygt 50 till dagens 45 procent. En välfärdsstat som skall vara långsiktigt hållbar och generera ett brett stöd i medelklassen kräver en skattekvot på 48-51 procent av BNP. Välfärden bör också skötas utan inblandning från aktörer i den kapitalistiska sfären. Gärna valfrihet och mångfald, men utan kapitalistisk vinstlogik i mjuka välfärdsverksamheter som vård, skola omsorg.
4. Klimatfrågan kräver kollektivt kapital. De flesta stora infrastrukturprojekt i modern tid har krävt att den offentliga sektorn är med och står för planering och finansiering. Klimatomställningen är den största utmaningen i vår tid och kommer kräva en större, inte en mindre stat och möjligheter till låneinvesteringar i keynesiansk anda.
5. Frihet och goda liv åt alla. Den tekniska utvecklingen, klimatomställningen och robotiseringen kommer att omdana arbetsliv och samhälle under kommande decennier. Det ger fantastiska möjligheter att förverkliga ökad frihet för alla. Men i dag utgör framtiden en hotbild. Det saknas positiva gemensamma förslag samtidigt som hela utvecklingen placeras in i dagens kapitalistiska analysram. Kanske ska vi äga robotarna gemensamt? Kan vi i samband med detta korta arbetstiden och frigöra tid för omsorg, bildning och familjeliv?
Min övertygelse är att en vitaliserad demokratisk socialism kommer bidra till en sådan positiv samhällsutveckling. Frågan är inte om denna förnyelse kommer, utan om de svenska socialdemokraterna vågar vara med, när det händer.
Daniel Suhonen, chef Katalys
Länk till debattartikel: http://www.dn.se/debatt/vi-ser-en-renassans-for-den-demokratiska-socialismen/
