Det är ingen slump att Socialdemokraternas sämsta Sifo-notering någonsin kommer i en tid av stor politisk uppgivenhet och ideologiskt möte i mitten. Socialdemokraterna har under lång tid vägrat att byta inriktning på den ekonomiska politiken i riktning mot ökade investeringar, en expanderad offentlig sektor och verklig kamp mot massarbetslösheten.
I kombination med att man fortfarande tror på myten att alla väljare finns i mitten och har genomsnittliga halvljumma åsikter i samtliga frågor gör att man inte vågat utmana vare sig i skattefrågan eller vinstfrågan. Kvar står man utan riksdagsmajoritet och utan redskap att förverkliga vad de flesta väljare skulle kalla en socialdemokratiskt inriktad politik.
För väljarna är inte avmätta i mitten. De brinner – för olika saker. Just nu, i det vacuum Socialdemokraterna lämnar efter sig brinner de i migrationsfrågorna.
Avståndet mellan olika väljargrupper har sällan varit större. De identitetspolitiska i storstäderna klagar på oupplysta landsortsfasoner. Svaret från för-, bruks- och landsorten är i sin tur att översittareliten i storstäderna inte ser den verklighet de ser. Eliten drar ifrån och förtroenden sviks i flera led: av företagsledare som skor sig på flyktingar och välfärd, av förtroendevalda som slösar bort låglönesektorns pengar.
Det finns en hopplöshet över att beslutsfattarna som styr och vill styra inte kommer loss från det politiska spelet och talar uppriktigt, med sina egna röster om en verklighet människor känner igen. Allt detta skapar en stor rädsla hos många väljare att inte vara sedda eller representerade. I sådana tider behöver politiken ideologi och en tydlig riktning. Men den rödgröna regeringen står närmast svarslös inför väljarna.
De formpressade konsultgodkända argumenten når inte ut och tydliggör inte en vision för Sverige – det som väljarna letar efter. Socialdemokraterna är det parti som i dag allra minst berättar vilket samhälle de vill skapa och vågar ta konflikt med den politiska högern, som – faktiskt just nu – vädrar morgonluft för att slutgiltigt krossa den svenska modellen och det socialdemokratiska Sverige.
Den långa traditionen inom socialdemokratin att driva opinion i regeringsställning är som bortblåst. Statsministerplattformen används främst som en samarbetscentral.
Det parlamentariska läget gör att uppgörelser över blockgränserna är nödvändiga. Kompromisser måste till. Men inte utan att det socialdemokratiska partiet först berättar vad de själva vill. Samarbetsvilja kan i sig inte vara ett mål som överskuggar socialdemokratin som ett eget politiskt projekt. Ledarskapet måste visa på skillnaderna och tydliggöra konfliktytorna, skapa konflikt med Moderaterna om välfärd, jobb, arbetslivets villkor och ekonomisk politik.
När Löfven öppnar dörren för förhandling svarar alliansföreträdarna artigt ja. Men de gör det med en tydlig agenda: att med denna flyktingkris som av nykonservativa och sverigedemokratiska strateger döpts om till ”systemkollaps” locka samarbetsingenjören Löfven högerut. För högern har tydliga svar och förlag även i denna kris för att flytta fram positionerna för konkurrens, försämrade villkor och klyftor.
Det är dags nu för Löfven att formulera ett eget svar och blåsa nytt liv i vänster-högerkonflikten. Det är dags att socialdemokraterna utmanar den misstro till politiken som växer sig starkare inom borgerligheten med underjordiska förbindelser med de nyliberalt inriktade nationalisterna i SD.
Valet 2014 handlade om en kraftig vänstervind som gick Socialdemokraterna förbi. Man hade inga segel i form av konkreta reformförslag och politiska idéer. SVT:s vallokalsundersökning visade att det var 25 år sedan väljarna placerade sig så tydligt till vänster på den ideologiska vänster-högerskalan. Ändå lyckades inte Socialdemokraterna väcka verkligt liv i konflikten om välfärd, jobb, ekonomi, trygghet och jämlikhet.
Andra frågor med hemvist på den konfliktskala som löper mellan gröna/alternativa/libertarianska (GAL) och traditionella/auktoritära/nationalistiska (TAN) värderingar fick i stället större utrymme. (Vilket Katalys visade i sin valanalys ”Utan segel i vänstervinden”).
Vi tror inte förutsättningarna för en vänstervind har mojnat. De senaste Sifo-siffrorna bör snarare tolkas som att väljarna är otåliga och undrande. Man väntar på socialdemokratiska svar, helt enkelt. Miljontals människor i Sverige längtar på en handlingskraftig socialdemokrati som vill investera i det gemensamma och initiera ambitiösa politiska projekt. Allt går inte att genomdriva utan riksdagsmajoritet, det vet vi, men låt oss då höra vad det är vi går miste om.
Vi står inför en svår integrationsutmaning. Allianspartiernas lösning är sänka löner, försämrade arbetsvillkor och en politik som riskerar att skapa ett segregerat klassamhälle som vi inte sett i Sverige på länge. Vad vill du Stefan Löfven? Vad består din samhällsvision av? Vad är din motsvarighet till ”det starka samhället” som Erlander byggde?
Den brittiska statsvetarprofessorn Sheri Berman har skrivit att de som inte förstår sig på socialdemokratin ser den som en sorts mellanväg mellan höger-vänsterextremer. Hon menar att den i stället måste ses som egen berättelse om tron till politiken som ett projekt som kan leda opinionen och samhällsutvecklingen. En framstegsideologi.
Den insikten behöver dammas av i dag. Allianspartiernas svar på väljarnas missnöje är att politiken ska dra sig undan och lämna plats åt marknaden. Var och en står ensam inför sin egen bild av vad som inte fungerar.
För Stefan Löfven är det dags att visa att du tror på motsatsen. Och få oss andra att våga tro också.
Vi är många som väntar.
Daniel Suhonen och Kalle Sundin
Länk till debattartikel: http://www.svt.se/opinion/suhonen-om-s
