Sverige är världsmästare i en speciell och korruptionsbenägen politisk gren: snabb och obehindrad vandring mellan politik och näringsliv. När politiskt förtroendekapital på så sätt förvandlas till en vara på en marknad, undergrävs tilliten. Regeringens nya förslag till karantänsregler är inte tillräckliga, skriver Sigurd Allern, Ester Pollack och Daniel Suhonen.
Om drygt sju månader är det val. Blir det maktskifte kommer en ny slags folkvandring att inledas som blivit allt vanligare under 2000-talet: den från offentliga politiska uppdrag och till privata lobbyist- och pr-bolag. Sverige har i dag inga karantänsregler. Ena dagen minister, statssekreterare eller regeringsrådgivare, nästa dag konsult på Kreab, lobbyist hos vapenproducenten Saab eller rådgivare för Goldman Sachs. Vandringarna går också från lobbybranschen till regeringen.
Styrelseskicket i Sverige beskrevs redan på 1990-talet som en utveckling från representationsmakt till påtryckarmakt. Men hur ser denna påtryckarmakt ut? Åt vilket håll slår dörren? I en ny rapport från Katalys visar vi att Sverige i dag är världsmästare i en mycket speciell och korruptionsbenägen politisk gren: snabb och obehindrad vandring mellan politik och näringsliv.
1 Svängdörren är bred och väloljad. I vår studie visar vi att övergångarna mellan politiska befattningar och lobbyistjobb är mycket omfattande. En undersökning år 2014 identifierade 224 pr-konsulter inom lobbyrådgivning med partibakgrund i Sverige. 41 procent av dessa var moderater, 28 procent socialdemokrater och 16 procent liberaler. Bankbranschen, vapenindustrin och andra lobbyorganisationer har också blivit en attraktiv karriärväg för politiker efter ett regeringsskifte.
Maktutredningens huvudrapport 1990 konstaterade att Sverige vid slutet av 1980-talet styrdes av två separata eliter: en näringslivselit och en arbetarrörelseelit. På 2000-talet började en maktposition via arbetarrörelsen bli en språngbräda till positioner inom näringslivseliten. Eliterna har sammansmält. Privatiseringen av välfärdsstaten och lobbyism för att försvara välfärdsvinsterna fick utvecklingen att skjuta fart. Dessa övergångar har blivit mycket vanliga och har hittills skett utan avbrott eller hinder på vägen.
2 Produkten pr-politikerna säljer är inflytande över demokratin. Lobbyism innebär försök att påverka politiska beslut, i huvudsak från organiserade aktörer. Denna bearbetning av beslutfattare är informell och står i kontrast till de organiserade korporativa kanaler som var vanliga under efterkrigstiden. Politisk lobbying via pr-byråer, specialiserade på public affairs, är i dag ett affärsområde där konsulternas kunskap om hur politiska beslut påverkas är produkten. Uppdragsgivarna som betalar är vanligen företag och branschorganisationer, men inkluderar också intressegrupper och kommuner. Vinnare på denna utveckling är näringslivet. Utarmningen av journalistiken, inte minst lokalt, underlättar pr-branschens arbete, när underbemannade redaktioner tacksamt tar emot vinklar och nyheter.
3 Lobbyism förskjuter makt till kapitalets fördel. Den svenska modellen karakteriserades av att näringslivsorganisationer, fackföreningar och intresseorganisationer involverades i den politiska processen. Samarbetet hade karaktären av en klasskompromiss. I dag sker påtryckningen i andra och för medborgarna dolda och för lobbyisterna mer lönsamma former.
Orsakerna till detta är många. Men i Sverige är offentligt finansierade välfärdstjänster big business. År 2015 köpte landsting, regioner och kommuner välfärdstjänster för 127 miljarder kronor från privata utförare. Hela 84 procent utgjordes av köp från privata företag.
Privatiseringen mötte politiskt motstånd och de nationella Som-undersökningarna har visat att en tydlig majoritet av väljarna inte vill att vinstutdelning ska tillåtas inom välfärden. Eftersom de privata vinstdrivna bolagen ej vann allmänt opinionsstöd för vinstjakten, har lobbyarbetet inriktats på att förhindra en riksdagsmajoritet för vinstbegränsning. Ett viktigt steg var att påverka SD, som 2014 lovat en reglering. Efter att Vårdföretagarna och pr-byrån Kreab under 2015 drev en intensiv uppvaktning gav SD med sig i vinstfrågan.
Här finns en avgörande skillnad. I ekonomiska termer utgör kostnaderna för näringslivets lobbying en investering där lyckat lobbyarbete ger ökad vinst. För folkrörelser och fackföreningar utgör kostnaderna för lobbyarbete i de flesta fall utgifter. Särskilt anmärkningsvärt blir det när kapitalisterna i välfärdssektorn kan finansiera sin lobbying med skattefinansierade vinster. För näringslivet måste insatserna i kampanjen för vinster i välfärden ses som en mycket lönsam investering. Exemplet visar med vinstlobbyn visar att lobbyism sällan handlar om en fajt mellan olika jämbördiga åsikter gentemot den lagstiftande makten. Det är även en viktig principiell skillnad mellan en öppen idékamp om samhällsutvecklingen och lobbyismens dolda påtryckaraktivitet.
4 Behov av karantänsregler och rågångar. Debatten om lobbyism handlar inte om att vara för eller emot pr. Att ta kontakt med en politiker och tala för sin sak är och bör vara en demokratisk rättighet både för organisationer och individer. Men den intressanta frågan ur ett demokratiskt perspektiv är vilka långsiktiga effekter på väljares tillit till politik och politiker det får när tidigare politiska motståndare hand i hand och mot betalning ger kunder gemensamma politiska råd – i frågor där de tidigare representerat rakt motsatta ståndpunkter?
Sverige har fram till i dag till skillnad från de flesta andra utvecklade länder saknat tydliga karantäns- och övergångsregler för att minimera möjligheten för, och misstanken om, att politiker och tjänstemän utnyttjar sina positioner för egen framtida vinning, till skada för det allmänna. Med andra ord: att förhindra korruption. Transparency International visade i en undersökning i veckan att korruptionen i Sverige ökar så att landet nu är det mest korrupta i Skandinavien.
I Kanada förbjuder The Lobbying Act vissa grupper av statstjänstemän och regeringsmedlemmar lobbyaktivitet på en period på fem år. I Storbritannien är en minister som lämnar sin post förbjuden att under en tvåårsperiod utöva lobbying mot regeringen. I Norge gäller en särskild lag om karantän och ämnesrestriktion för såväl statsråd, och statssekreterares och politiska rådgivares, ämbetsmäns och tjänstemäns övergångar av olika slag.
Det förslag regeringen presenterade på torsdagen om ett års karantänstid för statsråds och statssekreterares övergång till den privata sektorn är ett helt nödvändigt första steg. Men 12 månaders karantänstid är för kort och bör minst dubbleras. Karantänstiden måste också omfatta politiskt sakkunniga och rådgivare i regeringskansliet vid sådana övergångar för att bli effektiv.
Den professionella lobbyismens expansion har skapat jordmån för en ny typ av politisk elit med mycket svaga band till vanliga medborgare. När politiskt förtroendekapital förvandlas till en vara på en marknad, undergrävs tilliten till politikerna, partierna och demokratin. För arbetarrörelsen är detta också en klassfråga av politisk betydelse. Hur ska annars problemen för regeringen att mobilisera mot privata vinstintressen i välfärden förklaras?
Det är kanske svårt att se klart när kapitalets lobbyister uppträder med socialdemokratisk partibok.
Sigurd Allern, professor emeritus i journalistik vid Universitetet i Oslo
Ester Pollack, docent i journalistik vid Stockholms universitet
Daniel Suhonen, chef Katalys
