Den tyska delstatsvalet i Bayern har likheter med den svenska regeringsbildningen. Storkoalitionen mellan de tyska socialdemokraterna och Angela Merkels kristdemokrater anses ha varit avgörande för de två maktpartiernas katastrofval, skriver Enna Gerin och Niels Stöber, utredare i det fackliga idéinstitutet Katalys.
I förra veckan deltog vi på en konferens i ett brittsomrigt Berlin där vi tillsammans med ett dussintal progressiva tankesmedjor från Tyskland och Norden diskuterade socialdemokratins utmaningar och framtid.
Vi i den svenska delegationen var naturligtvis upptagna med den komplicerade regeringsbildningen i det egna landet, men de rapporterna vi fick av de tyska socialdemokraterna på plats är minst lika värdefulla för att förstå det svenska politiska läget och framför allt riskerna med en framtida mittenregering.
Sedan 2005 har de tyska socialdemokraterna (SPD) suttit i hela tre omgångar i en mittenregering tillsammans med Angela Merkels kristdemokrater, den senaste storkoalitionen trädde i kraft tidigare i år.
Priset har varit extremt högt för SPD. Sedan valet till förbundsdagen i september 2017 befinner sig partiet i en väldigt djup kris. I de senaste opinionsmätningarna samlar det forna statsbärande partiet knappt 15 procent av väljarna. Världens äldsta socialdemokrati har därmed degraderats till Tysklands fjärde största parti, efter Kristdemokraterna, Miljöpartiet/De Gröna, och högerpopulisterna i Alternative für Deutschland.
I regionalvalet i Bayern som avgjordes i söndags halverades SPD till magra 9,7 procent och bildar därmed enbart det femte största partiet i delstaten. Den självklara rollen som kristdemokraternas motpart väntas nu att tas över av Miljöpartiet som nådde ett historiskt högt valresultat på 17,5 procent.
Men socialdemokratins kris går längre tillbaka än så. Under tre storkoalitioner har SPD tappat sin kompass i ett förändrat politiskt landskap där väljarna i allt högre utsträckning efterfrågar ideologisk tydlighet. Väljare flyr både till Miljöpartiet/De Gröna och högerpopulisterna, inte bara i Bayern utan i hela landet. I andra tyska delstater har SPD även tappat till de tyska vänsterpartisterna i Die Linke.
Att partiet har gått vilse i det nya politiska läget illustrerades tydligt av en representant för SPD under konferensen i Berlin. Han visade upp en bild som SPD hade delat på Facebook. I västra Tysklands brunkolsregion pågår just nu en stor demonstration för att stoppa energijätten RWE:s ambitioner att hugga ned den sista delen av den lokala urskogen för att bryta brunkol. Splittrat mellan att representera gruvarbetarna och miljöaktivisterna valde SPD att kommunicera att man ser behovet av stora kolgruvor samtidigt som man stödjer de fredliga protesterna även om man inte delar vissa av aktivisternas åsikter. Politisk otydlighet kunde inte illustreras bättre.
Det kan finnas goda förklaringar för politiska partiers otydlighet i vissa frågor, att man inte kan eller vågar ta ställning, eller prioriterar regeringsmakt före viktiga principer. Ett exempel är det svenska Miljöpartiet, som visar att det kan kosta att vara med och regera. Men socialdemokratin är mer än ett regeringsparti där makten går före allt annat.
I grunden har socialdemokratiska partier i många länder och framför allt i Tyskland tagit sig an rollen som det partiet som förändrar och utvecklar samhället till det bättre för det stora flertalet. När den dominerande kristdemokratin har satt företagens intressen före medborgarnas, när jämställdhetspolitiken fortfarande präglas av en konservativ syn på könsroller i stora delar av landet, när kristdemokratin inte har velat ställa om energisektorn har det varit SPD som tog kampen mot ojämlikheten, för jämställdheten, för ett hållbart samhälle.
De senaste årens utveckling i Tyskland talar för att tyska SPD har misslyckats med detta uppdrag. Visst var man med och införde minimilönen, en viktig reform som den tyska fackföreningsrörelsen drev fram. Men i det stora hela kom storkoalitionerna i allt högre utsträckning att uppfattas som en teknokratisk lösning för att stänga ute vänster- och högerkanten samtidigt som den ideologiska konflikten mellan kristdemokratin och socialdemokratin suddades ut.
I en tid när ojämlikheten mellan sociala klasser, mellan stad och land och mellan öst och väst består och ökar, när anställningstryggheten och socialförsäkringarna monteras ned och när klimathotet står för dörren – då kommer väljarna blicka mot andra alternativ om de etablerade politiska aktörerna blott förvaltar nyliberalismens status quo. Om en mittenregering inte kan göra livet bättre för flertalet, vad är då meningen med den?
Och framför allt, vad är meningen för socialdemokratin att sitta i en regering som bidrar till ökande klyftor och minskad trygghet, om jämlikhet är socialdemokratins stora politiska löfte?
Den politiska, sociala och ekonomiska utvecklingen i både Tyskland och Sverige kräver politisk förändring. I båda samhällen ökar ojämlikheten och missnöjet växer. För en allt större skara människor går budskapet ”ekonomin går som tåget” inte ihop med fråntagna socialförsäkringar, urholkad välfärd, en försummad landsbygd och stagnerande löner. När statskassan är full, men flertalet inte ser röken av den goda ekonomin, undrar nog många vad pengarna faktiskt går till. Högerpopulister är snabba med att göra flyktingar och andra utsatta grupper till syndabockar.
De tyska storkoalitionerna har inte kunnat leverera förändring. Och Socialdemokraterna har i samma veva tappat en sammanhängande och trovärdig berättelse som opposition mot ett rådande system byggt kring ojämlikhet som också göder främlingsfientligheten.
Det svenska valet pekar åt samma håll. De tydliga ideologiska alternativen gick framåt: nyliberalismens Centerparti, nationalismens Sverigedemokrater, nykonservatismens Kristdemokrati och socialismens Vänsterparti medan de breda maktpartierna tappar.
I skrivande stund börjar Stefan Löfven sondera ett mittensamarbete med Centerpartiet och Liberalerna. Valet i Bayern och de tyska socialdemokraternas öde bör bli en tankeställare för Löfvens socialdemokrater. Meningen med en mittenregering kan inte enbart vara att rita om blockpolitiken för regeringsmaktens skull. Med Centerpartiet och Liberalerna i regering finns en rejäl risk att status quo inte bara förvaltas utan förvärras.
Om Socialdemokraterna inte med tydlighet kan presentera ett politiskt alternativ till ökande klyftor, en sönderprivatiserad välfärd och en urholkad anställningstrygghet är det meningslöst att regera. Och de som nu invänder med argumentet att de svenska socialdemokraterna är största parti och inte löper samma risk som SPD, bör man påminna om att även Angela Merkels kristdemokrati – det större partiet i regeringen – går från en valnedgång till en annan.
Ingen, varken väljare eller regeringspartierna, vinner på en mittenregering utan tydlig ideologisk och politisk riktning.
Enna Gerin, utredare fackliga idéinstitutet Katalys
Niels Stöber, utredare fackliga idéinstitutet Katalys
Debattartikel: ”Socialdemokraterna kommer att förlora på mittenregering”, 18/10, 2018, Dagens industri.
