Sverigedemokraterna är ett renodlat högerparti, vad än Åkesson säger i dag från Almedalens scen. Länge hävdade ledningen att partiet varken var höger eller vänster, men vid Landsdagarna 2015 sade Åkesson plötsligt att partiets mål var att bilda regering tillsammans med M och KD. Rätt som det var hade SD satt ner foten och gjort tydligt för alla var partiet befinner sig på den politiska kartan.
Även när det gäller innehållet i politiken lutar SD allt mer åt höger. På det finns många exempel:
I dag säger SD ja till att riskkapitalbolag får driva skolor. Partiet har också slopat kravet på ett kommunalt veto mot ytterligare friskolor. Partiet har inte heller några invändningar mot att friskolor får använda socialt segregerade kösystem vid intagningen till populära skolor.
SD vill inte längre sätta stopp för att skattepengar går till företagsvinster i stället för att stärka välfärden. SD vill inte ens ha något vinsttak för de privata välfärdsföretagen.
Den tiondel av befolkningen som har högst inkomster skulle vinna mest på SD:s skattepolitik. Partiets skatteförslag innebär att den som tjänar 100 000 kronor i månaden får en skattelättnad på 46 000 kronor om året. Låginkomsttagare skulle få en mycket mindre skattesänkning.
SD vill minska statsbidragen till kommunerna med 73 miljarder kronor fram till 2020. Till en del vägs detta upp av särskilda statliga satsningar som SD vill göra och av ökningar av de kommunala skatteintäkterna. Resultatet blir ändå ett minus som ökar till 35 miljarder 2020. Konsekvensen skulle innebära en kraftigt försämrad social service som främst skulle slå mot låginkomsttagare.
SD har, tillsammans med allianspartierna, förhindrat att regeringen utreder om vårdvalet inom primärvården ska vara obligatoriskt för kommunerna. Detta trots att vårdvalet lett till en ökad social snedfördelning av vården med en överrepresentation av vårdgivare i höginkomstområden och en underrepresentation i låginkomstområden.
SD vill inte ställa krav på kollektivavtal vid offentliga upphandlingar.
SD har alltså både markerat att de står till höger på den politiska scenen och förskjutit den ekonomiska politiken åt höger. Även inom SD har förflyttningen varit hårdsmält. Nyligen protesterade SD-företrädare i Norrbotten mot att partiet gått så tydligt åt höger.
Sverigedemokraterna har starka taktiska skäl för att röra sig åt höger. Partiledningen inser att de aldrig kan få inflytande utan att samverka med andra partier.
Vägen till makt stavas samverkan med borgerligheten. Partiet har därför sträckt händerna åt höger, bland annat genom att rösta på borgerliga budgetar både i riksdagen och i kommuner. För SD är det inget större problem att ändra den ekonomiska politiken – så länge som den nationalistiska politiken kan förbli oförändrad.
Vi känner igen strategin från högerradikala partier i andra länder, inte minst i Norden. Dessvärre har delar av borgerligheten lockats av SD:s erbjudande om stöd och samverkan. Det har lett till en splittrad allians och till att Moderaterna förvandlats till ett sjunkande skepp. Hittills har SD varit den största vinnaren i detta politiska spektakel.
När tuppkammen växer på Sverigedemokraternas ledning finns anledning att åter syna partiets intoleranta nationalism.
Häromveckan deklarerade partisekreteraren Richard Jomshof att den moderata politiker Kahin Ahmed, som levt i Sverige i 26 år, inte längre var välkommen i Sverige. Att han levt i Sverige i 26 år saknade uppenbarligen betydelse. Men inte ens det uttalandet har fått Moderaterna och KD att byta kurs. Jomshofs uttalande gör tydligt vilka åsikter som delar av borgerligheten vill släppa in i finrummet.
Daniel Suhonen, chef vid tankesmedjan Katalys
Mats Wingborg, fristående utredare och författare till ”Den blåbruna röran”
