Budgeten som presenterades i veckan kommer att göra skillnad för miljoner människor i vårt land. Men mer finns att göra. Om bara finansministern vågar släppa sargen och ta steget hela vägen hem till Keynes.
Tar man sig friheten att kritisera det egna partiets göranden och låtanden är det också på sin plats med beröm när det är påkallat. Budgeten som presenterades av finansminister Magdalena Andersson i veckan rymmer en hel del bra politik. Den kommer att göra positiv skillnad för miljoner vanliga människor i vårt land. Ställd mot borgarnas entoniga gnäll om fler skattesänkningar gör den mycket stor skillnad.
Regeringen gör nu sociala satsningar på pensionärer (minskad skatteklyfta mot löntagarna), barnfamiljer (höjda barnbidrag) och vissa insatser mot den skriande ojämlikheten (nedjusterad skatterabatt på investeringssparkonton). Satsningen på jämlikare skolor är nödvändig, men kommer att tjäna som profylax så länge man inte stoppar de krafter som skapar segregationen; nämligen de vinstdrivande kommersiella friskolorna.
Viktigare samhällsekonomiskt är de extra vårdpengar som förhoppningsvis gör något åt dagens vårdköer och pågående förlossningskaos i landet. 2019 och 2020 blir det också höjda statsbidrag som kan börja beta av den långvariga underfinansieringen av den kommunala välfärden i vårt land.
Många kommer med rätta att uppfatta detta som progressiv politik. På reaktionerna från högersidan låter det dock som att regeringen föreslår privategendomens avskaffande. Moderaternas Ulf ”näste-man/kvinna-till rakning” Kristersson spräcker svångremmen när han ska förklara hur uselt dagens högkonjunktur hanteras av sossarna. Hans problem är att folk inte tror honom.
Förtroendet för Moderaternas ekonomiska politik sjunker och orsaken är svartmålningen av svensk ekonomi. Ett tips: Framgångsrik opposition är inte att höja tonläget, utan att hitta faktiska brister att kritisera. Hur regeringen sköter statsskulden är inte en sådan sak.
Eller så är det det, men inte på det sätt som Kristersson menar.
För myntets baksida i denna budget är att Magdalena Andersson ännu inte riktigt vågat släppa sargen. Hon vill verka ansvarsfull, men skjuter i stället samhällsproblemen på kommande generationer. Regeringen har sänkt det vansinniga överskottsmålet till en tredjedels procent av BNP i stället för en hel procent, vilket är bra. Men att i detta läge välja att spara 40 miljarder genom att betala av på en närmast obetydlig statsskuld är faktiskt – just det – oansvarigt.
Varje satsning i dag för bättre hälsa, kunskap och produktivitet i befolkningen är en lönsam investering för framtiden, i jämförelse med att spara pengarna nu och exempelvis låta barn gå ut skolan utan kunskaper, vilket sedan måste repareras till en mycket högre kostnad längre fram.
Vad bör då regeringen göra? Får den fortsatt förtroende 2018 bör den omedelbart avsluta betalningen av statsskulden. För det utrymme som då frigörs bör satsningar på att höja pensionerna finnas med som en jämlikhets- och trygghetsfråga. Även taken i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna bör justeras upp till dagens löneläge för normala inkomsttagare i arbetar- och medelklassen.
Statsbidragen till kommuner och landsting måste också höjas kraftigt. En sjätte lagstadgad semestervecka vore en välkommen frihetsreform som skulle gynna arbetarklassen.
Och så måste det skapas balans mellan arbets- och kapitalinkomster. Som ETC visade i våras är det vansinne när kassörskan på Willys betalar högre procentuell skatt på sin låga lön än ägarna gör på vinsten. Här behövs en rejäl skattereform som gärna får ha som mål att sänka vanliga löntagares inkomstskatter och höja kapitalskatterna, samtidigt som välfärdens finansiering säkras på sikt.
Magdalena Andersson är på rätt väg. Men jag hoppas finansministern vågar ta klivet hela vägen hem till Keynes.
Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys och författare