Valresultatet beskrivs nästan som en seger för S. Men efter denna mandatperiod är det tjugo år sedan det rödgröna blocket fick majoritet i ett riksdagsval. Sanningen är att det ser fruktansvärt ut för socialdemokratin. Endast de som redan har allt unnar sig progressivitet och socialdemokrati.
På söndag har tre veckor passerat sedan socialdemokratins sämsta valresultat någonsin. Socialdemokraterna hade större röstandel 1911, det vill säga innan hela den manliga arbetarklassen och kvinnorna fått lika rösträtt. Att göra dåliga val händer alla partier då och då. Tanken att S kunde underprestera efter en valperiod präglad av stor migration och nykonservativ väckelse är egentligen inte märklig.
Problemet är trenden. Att S förlorat de senaste fyra valen och i de senaste tre valen hamnat precis runt 30 procent och nu fick 28 procent, sågs nästan som en seger. När denna mandatperiod gått klart 2022, kommer det ha varit tjugo år sedan det rödgröna blocket som består av S, V och MP fick majoritet i ett riksdagsval. 2006, 2010, 2014, 2018 fick de borgerliga eller det splittrade blåbruna blocket majoritet. I de två sista valen en mycket stor sådan.
Lägg till att S förlorar stort på kommunal nivå där tidigare röda fästen med egen majoritet tappas, och att människor avvisar rödgröna landstingsmajoriteter i en valrörelse som var ett sjukvårdsval där S har sin starkaste fråga, det lägger extra soda på såren. Skåne, svensk arbetarrörelses vagga, är idag urskillningslöst SD-land. I de stora städerna är det oklart om S kommer styra en enda när borgarna köpt över MP med några cykelbanor.
Studerar man SOM:s vägda Valu visar det ytterligare hur S förlorar stöd bland LO-medlemmar, arbetare, sjukpensionärer och människor med låg tillit. För första gången någonsin röstar mindre än hälften av LO-arbetarna, de som startade partiet, som partiet startades för, på arbetarepartiet.
Gick det bra någonstans var det i Stockholms upplysta bostadsrättsområden där S gick fram. En europeisering sker där de som redan har allt också kan unna sig progressivitet.
Sanningen är att det ser fruktansvärt ut för socialdemokratin. Fortet, det vill säga stödet hos arbetarklassen har fallit, även om de tomma ekande murarna ännu står kvar.
Av detta skulle man kunna tänka att partiet förberedde en omfattande diskussion om dess läge och uppdrag. Att partiet nu på allvar skulle våga diskutera orsak och verkan, lära någonting och ompröva sin politik. Men av detta intet. Det är dessvärre inte bara av omsorg om Stefan Löfvens åt höger utsträckta händer denna tystnad råder. Nej partiledningen verkar vilja lägga på det stora röda grytlocket. Eftervalsanalysen skall skötas av några lagom kritiska partister som visat mycket stor acceptans för John Zanchis valstrategi – som gick ut på att först tappa 7 procentenheters väljarstöd under våren – så att allt över 25 procent skulle bli en seger.
Varken valanalysen eller valstrategin skall heller diskuteras på partikongressen i mars. Dit får inte heller de socialdemokratiska medlemmarna motionera, för detta finns inte tid. Istället ska S-kongressen diskutera skolfrågor. Det låter mer som en undanflykt än en prioritering.
Socialdemokraternas beteende får en Sovjetisk partikongress att framstå som mycket dynamiskt i jämförelse.
Alla sitter kvar så nöjda och så glada. I orubbat bo.
Daniel Suhonen, chef för det fackliga idéinstitutet Katalys.
Länk till originalartikel: https://www.dagenssamhalle.se/kronika/s-far-en-sovjetisk-partikongress-att-se-dynamisk-ut-24093
