Bland de rikaste – i såväl USA som Svenskt Näringsliv – sprids en slafsig ”Whats in it for me?”-attityd. För att bekämpa den måste vi använda demokratins verktyg: högre skatter för de rika, stängda skatteparadis och en utbyggd välfärdsstat.
Paradis-dokumenten visar att ledande företags- och näringslivstoppar ägnar sig åt en hissnande fräck skatteplanering. Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling visar sig inte bara vara mycket förmögen. Han har också gömt undan en stor del utomlands för att slippa skatten.
Leif Östling har försvarat sitt beteende med frågan ”Vad fan får jag för pengarna?”.
Svaret är följande. Sjukvård, vägar att åka på med svindyra firmabilar, högskoleutbildade ingenjörer till det svenska näringslivet – för att nämna några av de saker en skattebetalare får del av. Att den som har hundratals miljoner kronor kan betala en liten del av dessa pengar till samhället och den gemensamma välfärden är rimligt.
Det är därför ganska sorgligt att vi bland de allra rikaste fått en slafsig ”Whats in it for me?”-attityd till samhället.
Än allvarligare är de superrikas skattemoral för samhällsväven. Känslan att vi alla håller ihop och bidrar tillsammans. Även om avdragsmöjligheter och tre decennier av skattsänkningar (visat av Erik Sandberg i lysande Jakten på den försvunna skatten) närmast gjort skatten högre för låginkomsttagaren än den verkligt förmögne – kan man anse att den skatt som ändå skall betalas också bör betalas.
Samtidigt som Paradis-läckan avslöjades kom DN-korrespondenten Björn af Kleens högintressanta reportage (4/11) om Donald Trumps rikaste kärnväljare. I villaparadiset Palm Beach där 87 procent är dollarmiljonärer ligger också Trumps extremt lyxiga medlemsklubb Mar-a-Lago. Här röstade en majoritet på Trump. Här trivs han som fisken i vattnet. Men det visar sig vara mycket grumligt vatten i stadsdelens 1 100 swimmingpooler. Antisemitism och rastänkande odlas bland de superrika. Här bjuds Marine Le Pen på bjudning och besökarna reser sig upp och applåderar när Trump kommer in i en sal. Tanken går till ryska tsarer så här i tider av hundraårsminnet av oktoberrevolutionen.
I skärningspunkten mellan dessa två paradis-skildringar finns det politiskt intressanta. Trump valdes inte av arbetarklassen, skriver af Kleen. Tvärtom, bland de som är så rika att de kan äta och skita pengar är Trumps hemmasnickrade kryptofascism som starkast. Just de som gömmer sina förmögenheter i skatteparadisen visar sig ofta odla en enorm rädsla för de latinamerikaner som står för deras markservice.
Som den amerikanska författaren Naomi Klein visar i sin senaste bok ”Nej är inte nog” och brittiske Owen Jones visat i ”Etablissemanget” pågår ett slags de rikaste en procentens revolt mot demokratin. Nyliberalismen är dess politiska idéer och i Trump skapas en politisk maktstrategi för de superrika genom att peka ut en syndabock med mörkt hår. Styrkan i denna högerstrategi är att de sänkta skatter som förenar Leif Östling och Donald Trump leder till växande klyftor som gör att den högerpopulistiska vindkantringen stärks.
De hundra år som följde på ryska revolutionen visar dock att revolution inte är lösningen. I dag är det fortfarande en enväldig tsar som styr i Ryssland, och dessutom i uppenbar maskopi med kejsare Trump av Mar-a-Lago.
Vi andra måste därför använda demokratins redskap så länge vi har dem. Reformism är svaret. Höjda skatter för de rika, utbyggd välfärdsstat och stängda skatteparadis är mer smärtsamt för dessa snåljåpar än alla revolutioner i världen.
Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys och författare
