Förslagen i regeringens lagrådsremiss om vinstbegränsning i skolan och omsorgen sågades som väntat av borgerligheten. Men vinstförespråkarna är ute på svag is.
I förra veckan när regeringen presenterade sin lagrådsremiss om vinstbegränsning i skolan och omsorgen väcktes den vanliga kören av skällande bandhundar. Från borgerligt håll en närmast unison sågning av förslagen om att de som med skattepengar sköter vår välfärd skall ha ordentliga tillstånd och att vinsten inte kan bli hur stor som helst. Detta kommer krossa vår välfärd, skriker de.
Som opinionsbildning har detta dock visat sig ovanligt illa fungerande.
Problemet för borgerligheten är nämligen att stödet för välfärdsstaten är grundmurat. Som Lennart Nilsson på SOM-institutet i Göteborg visat är stödet för den offentliga sektorn mycket stort. Långt fler vill idag försvara den offentliga sektorn än att skära ner på den. I slutet av 1980-talet var det långt fler som ville skära ner och minska den offentliga sektorn, men sedan början av 1990-talet till idag vill en övervägande andel försvara den offentliga sektorns resurser, många är till och med beredda att höja skatterna framför nedskärningar.
Endast Moderaterna har en majoritet av sina väljare som vill skära ner på det offentliga.
Ser man till SOM-undersökningen från 2017 ser vi hur oerhört bastant majoriteten är emot vinstuttag och hur svagt stödet är för att driva fram eller acceptera vinstdrivande verksamheter. Även i synen på hur vinsten skall hanteras av företag i välfärden är svenskarna tydliga. Endast 10 procent vill ha fritt vinstuttag som idag där företagen fritt får disponera och dela ut sin vinst – 80 procent vill se begränsningar och reglering.
SOM-institutet sammanfattar sina slutsatser: ”Oavsett vilken frågeformulering som användes fanns ett stort motstånd mot vinstutdelning inom skattefinansierad vård, skola och omsorg.” Denna majoritet av väljare som är emot fritt vinstuttag i välfärden sträcker sig över alla partier.
Därmed infinner sig ett intressant sakförhållande. De rödgröna partiernas position i vinstfrågan ligger mycket nära deras väljare. De borgerliga partiernas företrädare däremot ligger mycket lågt ifrån deras väljare. Det finns enligt SOM en extrem asymmetri mellan vad de borgerliga partiernas valda företrädare tycker om vinst och deras väljare.
Hur kan detta komma sig? Jag tror det finns två huvudförklaringar. Det första skälet handlar om den övergång till ren marknadsliberalism som svensk borgerlighet genomgått de sista decennierna. Renlärig marknadsdemagogi är lika legio i högern idag som Maos lilla röda var för SKP 1973. Det gäller även i SD:s ledning. Det andra skälet handlar om det personliga intressets korruption. Närheten på personnivå mellan borgerliga politiker och de stora privata vårdföretagen är omfattande och för en halvskicklig riksdagsledamot från socialutskottet finns nästan inga andra jobb att få än som lobbyist på Aleris eller Vårdföretagarna.
Så när vi hör den tvärsäkra tonen i högerns röster om vinst i välfärden ska vi veta: De har inte folket med sig. Och de har inte råd att lyssna på väljarna, utan har miljoner skäl att bara gasa på. Denna systematiska lomhördhet är vänstersidans bästa chans.
Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys och författare
