Så stod äntligen en habil nyliberal i SVT:s Agendastudio som kandidat till moderatledarposten. Mycket talar nu för att Ulf Kristersson blir ny partiledare i oktober. Bara en ny skandal kan välta honom över ända. Vad var det då vi fick se i Agenda och i den handfull intervjuer Ulf Kristersson deltog i sedan han kandiderat? En samlad person som med avslappnad framtoning svarar på frågorna. Rent kommunikativt verkar Ulf Kristersson vara ett fall framåt. Men politiskt? Hur ser en färdplan till regeringsmakten ut för en alliansregering?
Den allt igenom grundläggande frågan är hur moderaterna ska förhålla sig till regeringsmakten och SD. För den konservativa, Breitbartliknande falang av äldre konservativa gammelmoderater och den unghöger som uppenbart fiskar i grumliga vatten, är det den slumrande möjligheten att ta makten ihop med SD som var grundkritiken mot Anna Kinberg Batra. Decemberöverenskommelsen gav på kort sikt Socialdemokraterna makten, men Fredrik Reinfeldts idé var att på lång sikt säkra Alliansens existens, samtidigt som SD låstes ute permanent.
Men frustrationen över denna potentiella möjlighet att direkt och för lång tid bryta socialdemokratins makt i Sverige blev för mycket. De senaste tre åren har egentligen handlat om hur denna konservativa falang inom moderaterna sträckt sig mot SD och varit helt oförmögen att hantera sin besvikelse.
Ulf Kristerssons besked om att stänga dörren till förhandlingar med SD är dock inte att lita på. De handlar om en sak: Att hålla ihop Alliansen, som i praktiken är döende.
Kristersson vet att i samma ögonblick som M vill samarbeta med SD så är Alliansen upplöst. M måste helt enkelt hålla ihop Alliansen och avvisa SD, i varje fall över valet.
Lyssnar man noga på Ulf Kristersson så avvisar han förhandlingar med Sverigedemokraterna. Men han skulle acceptera att få igenom sin budget med deras stöd, utan förhandlingar om innehållet. Detta är en möjligt vid enstaka tillfällen, men i det långa loppet, som 2014 visade, är SD inget att lita på.
Att släppa fram en minoritetsregering kan göras. Särskilt som SD i en rad sakfrågor är ett högerparti och står mycket nära moderaterna i politikens kärnfrågor. Men SD vill liksom andra partier ha inflytande och kommer kräva detta.
Ulf Kristerssons utfästelser blir föga värda när SD sätter hårt mot hårt något år in i en mandatperiod. I dag är detta sannolikt hans taktik. Att Allianspartierna lyckas hålla ihop över valet. Att SD avvisas formellt, men agerar borgerlig krycka för att skapa en borgerlig minoritetsregering.
Här blir Kristerssons svar på frågorna intressanta. Det låter som att han är beredd att bilda en sådan regering som stöds passivt av SD även om Alliansen är mindre än S, MP och V tillsammans. KD stödjer sedan tidigare denna linje om makt till varje pris. När SD sedan sätter hårt mot hårt kommer den borgerliga regeringen ställas inför fullbordat faktum att avgå eller förhandla med SD.
En regeringsombildning är inte omöjlig i detta läge när skulden för den borgerliga splittringen kan fördelas till mittenpartierna. Vi vet också sedan mandatperioden 1991–1994 vad Centerns och Liberalernas ställningstaganden är värda när makten står på spel.
Det är en sak att resa sig ur en soffa, men en annan sak att ta sitt parti ur en regering. Risken är att de veknar och Kristerssons strategi håller.
Väljarna förtjänar ärliga besked av de borgerliga partierna inför valet. Är passivt eller halv-aktivt stöd av SD en möjlighet för M, L och C eller avvisar de detta? Lämnar de en regering som gör upp med SD eller var går deras gräns? Är de i så fall beredda att ingå i en socialdemokratiskt ledd mittenregering?
Daniel Suhonen, chef för det fackliga idéinstitutet Katalys
