Att erövra laddade begrepp från sin politiska motståndare har varit ett framgångsrikt tilltag i svensk politik. Genom att omtolka betydelsen av ”folkhemmet” – ett utryck som initialt formulerades av högern – banade Per Albin Hansson väg för socialdemokratins breda genombrott. På liknande sätt lyckades Fredrik Reinfeldt och Per Schlingmann tämja och koda om socialdemokratiska triggerord för att ge nya Moderaterna tillgång till större väljargrupper.
Ett värdeord som idag samlar breda väljarled är valfriheten. Det är borgerligheten väl medveten om och har därför gjort den till sitt största vapen i kampen för välfärdsbolagens rätt att oreglerat plocka vinster ur skattefinansierad skol-, vård- och omsorgsverksamhet.
Varje gång rödgröna företrädare påpekar det anmärkningsvärda faktum att regleringarna är så slapphänta för hur skattepengar som avsatts till välfärd kan omvandlas till ägarvinster så dammar alliansföreträdarna av samma replik: ”Jaså, du vill avskaffa människors frihet att välja?”
Frågan är om inte vänstersidan har mycket att vinna på att starta en tolkningsstrid om valfrihetsbegreppet – inleda en kampanj för verklig valfrihet och fylla termen med nytt ideologiskt innehåll.
Ta skolområdet som exempel. Att skapa verklig valfrihet innefattar så mycket mer än att enbart ge eleverna möjlighet att välja skola. Inte minst ingår ett ansvar för att alla valbara alternativ sätter förbättrad undervisningsverksamhet före vinstutdelning.
Katalys har i en rapport visat hur skolbolag riktar sin verksamhet mot områden och målgrupper där föräldrarna har hög utbildningsnivå och eleverna därför behöver mindre extrastöd. På så sätt klarar man att hålla betygsnivån uppe samtidigt som det går att göra vinst på skolpengen genom att minska lärartätheten.
För den som kommer från svåra uppväxtvillkor med låg studievana är skolvalet därmed ett lotteri – det finns ingen garanti för att den valda skolan nyttjar sina avsatta skattemedel till att ge eleven den hjälp som krävs eftersom det kan hota vinstökningen.
Med ett sådant system kommer det inte som någon överraskning att de senaste Pisa och Timss-rapporterna visar hur resultatklyftorna växer mellan socioekonomiskt utsatta elever och de med bättre förutsättningar. Den som väljer skola måste kunna vara trygg i att alternativen gör allt de kan för att ge rätt stöd.
Verklig valfrihet innefattar också rätten att få välja flera gånger och ångra sig längs med vägen – att få möjligheten att byta studie- och yrkesbana om arbetsmarknaden eller den egna livssituationen förändras.
Ingen annan har gjort så mycket för att kväva den sortens valfrihet som Jan Björklund. Som utbildningsminister såg han till så att alla niondeklassare som söker till gymnasiet tvingas välja mellan yrkeskunskaper eller högskolebehörighet. Samtidigt var det första Alliansen gjorde när de kom till makten 2006 att skära ner kraftigt i vuxenutbildningen (komvux).
Den som nu börjat vård- och omvårdnadsprogrammet för att snabbt få jobb som undersköterska och bidra till svensk välfärd gör det alltså på bekostnad av sina möjligheter till vidare högskolestudier och andra yrkesvägar.
Hur vill Jan Björklund tacka? Genom att nu försöka sänka deras lön (genom de så kallade ”startjobben” för de under 23 år). För den som vill satsa på yrkeskunskaper jobbar alltså Björklund ihärdigt för att minska både valfrihet och löneutveckling.
Sällan har det funnits en sådan möjlighet att låta skolpolitiken ge liv åt vänster-högerkonflikten som nu. En ordentlig ideologisk strid om hur valfrihetsbegreppet ska tolkas vore ett spännande inslag för politikåret 2017:
”Jaså, ni vill avskaffa människors frihet att välja skola?”
”Nej, tvärtom, vi vill stärka den, vi vill skapa verklig valfrihet för alla”.
Kalle Sundin, fristående utredare på Katalys
Länk till debattartikel: www.svt.se/opinion/kalle-sundin-om-valfrihet
