REPLIK DN DEBATT 22/2. Klimatutmaningen kan inte förbli en konsumentfråga utan måste bli en integrerad del av synen på välfärdsstaten. Det är det som Per Bolund missar. Den väg han vill se för Miljöpartiet går uppenbarligen inte via frågor om klass, fördelning och välfärdspolitik, skriver Kalle Sundin.
Allt fler verkar vakna upp till insikten om att den gröna skatteväxlingen – en av Januariavtalets huvudpelare – kan få förödande konsekvenser om den utformas på ett orättvist sätt. Nu har Miljöpartiets språkrörskandidat Per Bolund meddelat att han vill att Sverige sneglar på Kanada, som infört en utdelningsmodell där höjda miljöskatter betalas tillbaka till befolkningen. Bolund vill att nya intäkter från högre klimatavgifter ska omvandlas till sänka inkomstskatter för låginkomsttagare. Nybildade partiet Vändpunkt (PV) har också föreslagit ett system där avgifter från miljöförstörande verksamhet sa betalas tillbaka till medborgarna, med särskild glesbygdsbonus.
Att fler börjat utforska sätt att omfördela resurser dit de behövs som mest är välkommet. Men problemet med såväl Bolunds som PV:s förslag är att de fortsätter förlita sig till marknaden – individers konsumtionsval – som dominerande klimatlösning. Med sina förslag sänder de en signal om att politiken redan gett upp om att skapa en fungerande välfärd och klimatsmarta transportalternativ i hela landet. I stället för att investera i den samhällsstruktur som omställningen kräver så vill de ge någon extra tusenlapp i fickan som plåster på såren.
Den som kör en bensin- eller dieseldriven bil kommer enligt förslagen att få betala högre miljöavgifter, som sedan betalas tillbaka antingen som en skattesänkning eller utbetalning. I stället för att samhället använder de nya intäkterna till att skapa andra transportalternativ, som möjliggör klimatsmart resande på lång sikt, så fastnar pengarna i en konsumtionssnurra där var och en ska klara sin egen omställning. ”Alla får större möjligheter att investera sig ur just sina energiberoenden”, som PV:s Carl Schlyter själv uttryckte det i en SR-intervju.
Sverige behöver i stället utöka det gröna ekonomisk-politiska utrymmet för att kunna göra insatser som möjliggör en klimatvänlig livsstil för alla. Det krävs en kollektivtrafikutbyggnad av historiska mått, fler klimatsmarta bostäder, samt större forsknings- och omställningsfonder inom industri- och transportsektorerna, för att nämna några exempel. Ska vi klara omställningen måste påtryckningarna för att förändra människors plånboksbeteende också matchas med kraftfulla gröna reformer som gör konkret skillnad i skattebetalarnas vardag.
Men det kommer vi inte ha råd med inom Januariavtalets skattepolitiska ram. Värnskatten slopas för den som tjänar mest. Mycket tyder på att de höjda klimat- och miljöskatterna huvudsakligen kommer omvandlas till sänkta arbetsgivaravgifter och lägre inkomstskatter, så som Per Bolund önskar. Än har vi inte heller sett om det blir någon ordentlig kapitalbeskattning. Det finns helt enkelt ingen trovärdig plan för hur samhället ska ha råd att ställa om. Det skapar oro.
Klimatutmaningen kan inte förbli en konsumentfråga utan måste bli en integrerad del av synen på välfärdsstaten. Det är det som Per Bolund missar när han i sin artikel stolt poängterar att han vill hålla sig ”oberoende av block” och inte bekänna sig till någon tydlig position längs med den traditionella vänster-högerskalan. Den väg han vill se för Miljöpartiet går uppenbarligen inte via frågor om klass, fördelning och välfärdspolitik.
Det är illavarslande. Vi behöver fler partier som förstår att ett hållbart samhällsbygge kräver ordentlig finansiering. Konsumenter kan göra en del, men långt ifrån allt. Vi behöver en klimatpolitik vi kan bära gemensamt, inte var för sig.
Kalle Sundin
