Den rödgröna regeringen och borgarna har gjort upp om nya pensionsregler, vi ska jobba längre och nog kompenseras. Frågan är vad Socialdemokraterna hämtade hem i uppgörelsen.
DU ska jobba längre, även om du är slut i kroppen, och antalet PPM-fonder ska minska. De fattigaste pensionärerna ska kompenseras på något sätt, men hur är oklart och återstår att utreda. Kommunikativt är det ett haveri.
Socialdemokraterna säger sig ha kompromissat. Om vad är dock oklart. Om garantierna för de mest utsatta återstår att utreda kan man fråga sig vad det är man från regeringspartierna hämtat hem. Att ansa lite i en usel PPM-djungel, med nya skandaler varje vecka, är knappast en seger.
Vad Socialdemokraterna verkar ha förlorat är förmågan att göra politik. Att göra politik handlar om en fingertoppskänsla för att känna av stämningar, maktförhållanden och sina egna ideologiska utgångpunkter, och att i det kraftfält som skapas mellan dessa orientera sig. En gång var Socialdemokraterna världsbäst på det. Idag jagar man kompromisser, inte ideologiska eller realpolitiska segrar.
Pensionsfrågan är en utmärkt konfliktfråga för Socialdemokraterna. Det bubblar i folkdjupet av realistisk oro inför de oerhört dåliga pensioner som en majoritet av löntagarna kommer att få. Vi kan tala om ett pensionssvek och det är ett svek som bär socialdemokratins inskriptioner. Utan socialdemokratins deltagande hade vi inte fått ett pensionssystem som slår stenhårt mot arbetarklassen, och inte minst dess kvinnor.
När Göran Persson intervjuades i våras (SvD 7 maj 2017) sa han: ”Vi har skapat världens bästa pensionssystem men med den lilla defekten att det ger för små pensioner. Många människor, som arbetat hela livet, kommer tycka att de har blivit fattiga.”
Pensionsutredaren Elisabeth Lindberg sammanfattade läget i Almedalen i somras: ”Miljontals hårt arbetande människor i Sverige kommer efter avslutat arbetsliv att få känna in på bara huden hur ålderdomen förvandlas till en lång period av mycket låga inkomster och fattigdom. Oron för hur man ska klara sig på ålderns höst sprider sig uppåt även bland tjänstemän och välbeställda grupper.”
Nu har etablissemanget låst in sig och blå rök kommit ur skorstenen. En ny pensionsreform tillkännages. Maktens apostlar nickar instämmande från höger till vänster. Alla nöjda. Men inget av de grundläggande problemen har åtgärdats – nämligen de låga pensionsnivåerna. Enligt beräkningar får en kommunalarbetare 46,8 procent av sin slutlön i allmän pension. En industriarbetare får 47,4 procent. För att inte riskera fattigdom brukar en pensionsnivå på 60–70 procent av slutlönen anses nödvändig.
För att åstadkomma detta krävs dock ett helt nytt pensionssystem och omfattande höjningar av de inbetalda pensionsavgifterna, men detta kan hydran till pensionsgrupp inte forma sig till. Något politiskt mod från Socialdemokraterna finns inte vad det verkar.
Man får bara hoppas att inget populistparti ser sitt läge. För hur ska de kunna hejdas?
Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys och författare.
