En lägre löneandel och en högre vinstandel har varit ett mål i decennier. Resultatet är nedslående. Men på samma sätt kan man förverkliga det omvända och höja lönerna för full sysselsättning och högre tillväxt, skriver Elisabeth Lindberg, utredare och Daniel Suhonen, chef för fackliga idéinstitutet Katalys.
En högre löneandel leder till större efterfrågan och högre sysselsättning. Det är inte något vi hör till vardags i debatten om lönerna i Sverige. Men Katalys kan visa att svensk ekonomi kan utnyttja sina resurser betydligt mer effektivt om löneandelen får växa.
Lägre lägstalöner, lägre ingångslöner, återhållsamma löneökningar. Det är alltid lönenivåerna det är fel på när sysselsättningen eller produktiviteten viker. Debattörer, politiker och ekonomer till höger kan inte nog understryka detta budskap. Problemet är att budskapet bygger på argumentet att en ekonomi som vill sysselsätta fler människor måste göra det till lägre lönekostnader. Det undanhåller den enkla men logiken att någons utgift är en annans inkomst. I den verkliga ekonomin är det löner som skapar efterfrågan och efterfrågan skapar i sin tur tillväxt.
Sedan rekordnivåerna i slutet av 1970-talet har både investeringskvoten och löneandelen sjunkit i Sverige. Det senaste året har en viss återhämtning skett i investeringstakten, men efter lång tid av långsam tillväxt är det ändå inte tillräckligt. En effekt av återkommande finanskriser sedan 1990-talet är att ekonomin numera fungerar mindre effektivt. Vi har fått vänja oss vid att ”högkonjunktur” är lika med en arbetslöshet på omkring 6-7 procent.
Det här är ingen naturlag. En lägre löneandel var ett medvetet mål för politiken i de flesta industrialiserade länder för 30 år sedan. På samma sätt är en högre löneandel ett möjligt politiskt projekt i dag. Ett projekt genom vilket vi både kan uppnå varaktig större efterfrågan och hjälpa Riksbanken att nå inflationsmålet.
Politiken ska inte lägga sig i lönebildningen. Men politiken har en viktig roll i att skapa förutsättningar för högre och jämlikt fördelade löneökningar. Om Stefan Löfven och regeringen ska ha minsta chans att nå målet om lägst arbetslöshet i EU år 2020 är en höjd löneandel rätt väg att gå.
Riktmärket för lönetillväxten bör vara dubbelt så hög som i dag. Med 4 procents lönetillväxt om året når ekonomin på fem år upp till den historiska löneandelen om 55 procent av BNP. Fyra procents lönetillväxt är ingen astronomisk summa om vi räknar med att inflationen kommer att vara 2 procent om året under tiden. Det ger oss också ett efterfrågetillskott som bryter den negativa trenden av varaktigt minskad sysselsättning. Höjd sysselsättningsnivå ger större skatteintäkter och möjligheter till investeringar.
Kritiker till större lönetillväxt hävdar att en höjd löneandel antingen leder till högre inflation eller stänger ute redan utsatta grupper från arbetsmarknaden. Det bygger på argumentet att alla resurser i ekonomin redan är fullt utnyttjade. Med tanke på den nedgång som skett både i investeringarnas andel av BNP och i den totala sysselsättningsgraden under samma period som löneandelen sjunkit, är det svårt att se att en ökning är skadlig.
Sveriges inhemska efterfrågan leds av lönetillväxt. En mindre löneandel nu än historiskt tyder snarare på att det finns outnyttjad efterfrågan som kan höja resursutnyttjandet till en ny nivå. Vill vi ha varaktigt högre sysselsättning är det dags att höja lönerna.
Elisabeth Lindberg, utredare
Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys.
