Det kan vara svårt att ta till sig att det finns människor som önskar och vill att vår välfärd ska kollapsa. Att samhällskontraktet och medborgarnas tilltro till välfärdsstaten ska rivas sönder. Att vår offentliga sjukvård och äldreomsorg ska bryta samman. Cynismen är total när Mia Odabas intervjuar kapitalisten och välfärdsprofitören Leif Östling i podden Smarta samtal (21 feb). Likt ett otåligt och förväntansfullt barn vevar Östling fram sin spaning om hur en närstående systemkollaps öppnar upp för en total privatisering av den offentliga sektorn.
Lösningen på sjukvårdens problem är enligt Östling att samhällskontraktet körs i botten och att privata aktörer stiger in på marknaden och tar över. Östling presenterar rätt upp och ner välfärdskapitalisternas våta dröm. De är ivriga nu, de försöker inte ens dölja sina planer längre.
Leif Östling avgick 2017 som ordförande för Svenskt Näringsliv när han arrogant hade utbrustit: ”Vad fan får jag för pengarna?” i samband med SVT:s granskning av hans skatteplanering på Malta. Samme Östling förklarade förra året att jämlikhet går emot Darwins teorier, ojämlikhet är naturligt och ligger ”nedärvt i vår biologi” (Expressen 23 sept -18).
Fattiga har helt enkelt sämre gener än rika.
Östlings karriär är också en bra illustration över den svenska kapitalismens utveckling: från produktion och innovation i industrin till aggressiv finanskapitalism och girig vinstjakt i den skattefinansierade välfärden. En gång i tiden var Östling en respekterad vd på Scania. I dag är han rådgivare hos den amerikanska investmentbanken Morgan Stanley, samt delägare i företaget Silver Life. Bakom projektet Silver Life står även Peje Emilsson – den svenska välfärdskapitalismens nestor och pionjär.
Pejes imperium är också lite av näringslivets elefantkyrkogård. Deras projekt går i bräschen för att öppna upp för privat finansiering av äldreomsorgen. Rika pensionärer ska få bo på segregerade lyxboenden. Större delen av notan ska vi skattebetalare stå för. Dessutom har Peje Emilsson aviserat att hans nästa mål är en privatisering av kriminalvården och Sveriges fängelser. Men Peje och Leif är långt ifrån ensamma. Förra året fyllde näringslivets tankesmedja Timbro 40 år. Vd:n Karin Svanborg-Sjövallsummerade deras ”största politiska landvinning”: genomslaget för privat drift inom välfärden. Men det räcker inte. Det är bara en halv privatisering, en halv vinst. Deras ”nästa stora opinionsoffensiv” är att slå sönder den gemensamma finansieringen av välfärd (Dagens Industri 2 nov.).
Likt Östling gnuggar Svanborg-Sjövall händerna inför kommande kriser. En lågkonjunktur kommer tvinga den offentliga sektorn ”till mycket tuffa prioriteringar” resonerar hon. Inom sjukvården och äldreomsorgen kan möjligheter därför öppna sig för total privatisering. Det vill säga både av driften och finansieringen.Den ekonomiska och politiska eliten lovade – när det begav sig – att privat drift inte skulle leda till privat finansiering. Detta måste vara efterkrigstidens största politiska bluff.
I boken Vårdstölden (Leopard förlag) visar ekonomhistorikern John Lapidus hur de privata vårdföretagens blotta existens möjliggjort en explosion av privata sjukvårdsförsäkringar. 650 000 svenskar, en tiondel av den vuxna befolkningen, köper sig privat före i sjukvårdskön. Lapidus kartlägger också den stora skara privata aktörer som alla har ett intresse av att svartmåla den svenska sjukvården. Det gör de gladeligen. Självklart finns det problem och brister i offentligt driven verksamhet. Men vi måste skilja på välvillig kritik som vill förstärka och utveckla det offentliga, från illvillig kritik som vill skynda på systemkollapsen och köra samhällskontraktet
i botten för egen vinnings skull.
Den offentliga sektorn bygger på idén om att det finns centrala delar i samhället som bör fredas från det privata vinstintresset och från marknadslogiken. Som skolan, sjukvården och äldreomsorgen. I dag har gränserna mellan offentligt och privat suddats ut. Om Östling och hans vänner får som de vill kommer det offentliga snart vara helt sönderslaget.
Vem försvarar egentligen den offentliga sektorn i dag? Sveriges Kommuner och Landsting? Knappast. Socialdemokraterna? Mycket oklart i så fall. Kommunalarbetareförbundet?
I viss mån. Den offentliga sektorns fiender är tydliga, den sorgliga frågan är tyvärr avslöjande. Var är dess vänner?
Enna Gerin
