De har ju redan allt. De är stormrika. De är ledande politiker, diplomater, godsägare, medlemmar i familjerna Bernadotte, Wallenberg och Bonnier. Men de är inte nöjda. De kan inte få nog.
De har planerat och manövrerat och tagit hjälp av skatteexpertis för att kunna smita undan den beskattning som just de faktiskt har råd att betala.
De innehar viktiga förtroendeposter i vårt näringsliv och i statliga bolag, men de tvekar inte att begå handlingar som drar isär vårt samhälle och allvarligt undergräver tillit och samhällssolidaritet.
Kommer dessa personer att tillåtas sitta kvar på sina förtroendeposter?
Att de nu kan avslöjas har vi framför allt skattejuristen Torsten Fensby och journalisterna Sven Bergman och Joachim Dyfvermark på Uppdrag Granskning att tacka. Att Skatteverket haft politiska direktiv att skydda dessa personers identitet är för oss obegripligt. Det handlar i flera fall om grova brottslingar som nu genom dessa självrättelser fått en gräddfil att göra svarta pengar vita. Och självrättelse låter förskönande när det handlar om personer som vet att de snart troligen kommer att avslöjas om de inte själva skyndar sig att betala.
Det svenska systemet med självrättelser är i själva verket ett av de mest generösa i Europa. Den amnestilag som självrättelserna bygger på är gammal och bör nu ses över.
Men vad detta avslöjande framför allt visar är hur stora resurser toppskiktet i vårt samhälle kunnat lägga beslag på. Att 1,8 miljarder kunnat återföras och att staten gått miste om 7 miljarder är i detta sammanhang småpengar. Det gäller enskilda personers skatteflykt. Tar vi med företagen beräknas skatteförlusten till närmare 50 miljarder och det sammanlagda undanhållna kapitalet till 500 miljarder. Detta skulle räcka till startplåten för ett nytt miljonprogram bostäder eller ett anständigare pensionssystem – eller – lönen för 200 000 fler anställda lärare, sjuksköterskor och vårdare i välfärden – i fem år!
EU:s samlade skatteförluster är mångdubbelt större. Fortfarande är dock upptäcktsrisken låg och de resurser som Skatteverket satsar på att komma åt fusket alldeles för små.
Det verkligt stora problemet är dock inte skattefusket utan att kapitalet nästan helt befriats från skatt. Avskaffad arvsskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatt har på några år kopiöst berikat de redan rika i vårt samhälle och jobbskatteavdragen har sedan ytterligare fyllt på deras plånböcker, medan de fattigaste inte fått något eller rent av fått ännu sämre villkor. Det Sverige som 1980 var världens kanske jämlikaste land är nu ett av de länder inom OECD där klyftorna växer snabbast.
Det är därför regeringens uppgift nu att dels se över och avskaffa den gräddfil som skapats för de rikaste genom dessa självrättelser och att sedan ta initiativ till en snabb översyn av kapitalbeskattningen.
Det är som den franske ekonomen Thomas Piketty och flera andra ekonomer nu säger dags att åter beskatta kapitalet. Internationella överenskommelser på denna punkt är självklart önskvärda, men Magdalena Andersson (S) har som finansminister för en rödgrön regering alla möjligheter att, innan sådana kommer till stånd, agera på vår egen hemmaplan.
Att det finns resurser som skulle kunna användas på ett helt annat sätt än att ligga gömda i skatteparadisens bankvalv vet vi ju vid det här laget.
Daniel Suhonen, Chef tankesmedjan Katalys
Per Sundgren, Ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden
Länk till debattartikel: http://www.svt.se/opinion/sundgren-och-suhonen
