Paradisläckan visar på behovet av en ny bred skattereform. För det första måste skatterna upp. För det andra bör den kommunala inkomstskatten avskaffas och ersättas av en statlig progressiv inkomstskatt.
Hur ska välfärden finansieras i framtiden? Hur ska drivkrafterna till arbete bevaras utan att klyftorna ökar – inte minst geografiskt? Det är frågor som en ny bred skattereform bör ta i. Inte minst sedan paradisläckan detonerade för en dryg vecka sedan har behovet av att utjämna skillnaderna mellan arbets- och kapitalinkomster blivit tydlig.
Vi kan inte nöja oss med att jaga de relativt fåtaliga gyllene rötägg som lämnar landet i skydd av snajdiga upplägg. Det stora problemet är de enorma favörer som de översta skikten fått i skattelättnader i form av sänkta kapital- och fastighetsskatter, olika avdrag och momssatser för lyxkonsumtion och inte minst sänkta inkomstskatter.
Som nationalekonomen Erik Hegelund visat har de rikaste hushållen fått 25 gånger mer i kronor än de fattigaste som en följd av den tidigare borgerliga regeringens reformer.
När skatteuttaget i ekonomin, alltså den offentliga sektorns andel sänkts, har det gynnat dem på toppen på ett oerhört tydligt sätt, men det har skett utan en genomgripande diskussion om fördelningen av bördorna. När vi om cirka ett år lägger en rörig mandatperiod bakom oss borde den stora uppgiften vara en blockövergripande överenskommelse om en ny skattepolitik.
För det första måste sannolikt skatteintäkterna till den offentliga sektorn öka de kommande 20 åren. Efter decennier av skattesänkningar kräver skolkrisen, bostadsbristen, demografin samt den omfattande bristen på vårdpersonal och underbemanning i välfärden att lönerna tillåts öka och de anställda blir fler. Det kräver höjda skatter. Skatteuttaget måste upp från 44 till 48-50 procent av BNP.
För det andra bör man avskaffa den kommunala inkomstskatten i dagens form. En ny statlig och i flera steg progressiv inkomstskatt bör ersätta dagens kommunala och landstingskommunala skatter som är allt mer ojämlika. Varför ska låginkomsttagare i glesbygdskommuner med lägst skattekraft och sämst kommunal service betala tusentals kronor mer i skatter vid samma inkomst än rika storstadsbor? Dagens kommunalskattesystem gör ju faktiskt de flesta i storstäderna till skatteplanerare.
Med enbart statlig skatt på inkomst kan statsbidragen höjas kraftigt vilket ger mer lika villkor för välfärden i hela landet. I ramen för detta bör både grundskolan och sjukvården förstatligas och landstingen avskaffas.
För det tredje bör man återinföra en förmögenhetsskatt som inkluderar en fastighetsskatt. En låg grundavgift och sedan kraftigt progressiva steg med 1, 3, 5, 7 procent på taxeringsvärden ovanför 7 miljoner uppåt utan tak.
Som nationalekonomen Åsa Hansson uttryckte det i DN nyligen: ”Generellt blir det svårare att beskatta rika i en globaliserad värld. Då är fastighetsskatten en effektiv kandidat.”
Problemen med den gamla fastighetsskatten överdrevs av kampanjorganisationer som Villaägarnas riksförbund. En progressiv fastighetsskatt som blir högre på högre taxerade fastigheter är ett mycket bra och stabilt sätt att beskatta kapital, menar de flesta ekonomer.
Ännu har inte våra kreativa direktörer kommit på ett sätt att flytta sina kåkar till Malta. När detta är på plats kan förmodligen även skatterna på vanliga inkomster mellan 15 000 och 40 000 kronor i månaden sänkas. Om Socialdemokraterna skulle vilja köra detta i valet så är även en kampanjslogan klar. Nu höjer vi skatten! Det drabbar ingen fattig.
Daniel Suhonen, chef Katalys – institut för facklig idéutveckling
