På söndag kväll deltar Anders Borg i SVT:s valdebatt om den ekonomiska politiken. Förmodligen kommer han som vanligt att trycka på att hans och alliansregeringens politik varit inriktad på att gynna låg- och medelinkomsttagare.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg beskrev i mars 2004 här på DN Debatt hur Moderaternas politik måste förändras:
”Vi har även låtit RUT granska de fördelningspolitiska effekterna av vår skattepolitik.” (…) [Den tiondel av befolkningen som har högst inkomster skulle få] en årlig förbättring med 24.000 kr medan den tiondel som hade lägst inkomst tillfördes 1.600 kr per år. Att moderat politik får sådana fördelningseffekter är varken önskvärt eller nödvändigt. En omläggning har därför inletts och kommer att vara klar i god tid före valet 2006” (…) ”[Skatterna bör sänkas] i ungefär lika stor omfattning för alla medborgare.”
En central del av omgörningen av Moderaterna handlade om att ändra bilden av Moderaterna som ett parti för de rika. Den borgerliga regeringen har sedan 2006 genomfört en rad stora reformer. Katalys institut kan nu presentera resultaten av en detaljerad fördelningsanalys av de flesta betydande reformer som genomförts som påverkar hushållens ekonomi. Resultaten visar tydligt att den borgerliga regeringens politik främst gynnar höginkomsttagare.
Vi har låtit SCB göra en fördelningsstudie av hur befolkningens inkomster påverkas av regeringens största reformer – alltså inte bara skatterna. Bland annat jämförs samtliga jobbskatteavdrag, rut och rot, sänkt ersättningsnivå i a-kassan, förändrad fastighetsskatt, grundavdraget och bostadstilläggen. SCB har beräknat två olika inkomstmått: Inkomst per år och hushåll samt så kallad ekonomisk standard, vilket mäter individens inkomst med hänsyn till respektive hushålls totala inkomst och antal vuxna och barn.
Våra resultat är mycket tydliga:
Låg-, medel- och höginkomsttagare får ungefär lika stor procentuell ökning av sin inkomst. Störst procentuell ökning får medelinkomsthushållen, 9,2–9,4 procents ökning, men skillnaderna är mycket små.
Räknat i kronor är det dock stora skillnader mellan låg-, medel- och höginkomsttagare: Ju högre inkomst, desto större inkomstökning i kronor. Medborgarna handlar mat och köper konsumtionsvaror för pengar och inte procentuella inkomstförändringar. Därför är detta det intressanta jämförelsemåttet.
Räknat som disponibel inkomst per hushåll får de 50 procent av hushållen som har lägst inkomst i genomsnitt 11.616 kronor i ökad årsinkomst. De 50 procent av hushållen som har högst inkomst får i snitt 43 530 kronor per år. Det är tydligt att den övre halvan av befolkningen är vinnare, men bryter man ned statistiken blir det än tydligare att det är den gammelmoderata fördelningsprofilen som levt kvar i reformpolitikens hjärta. Den tiondel av hushållen som har högst inkomst får i snitt 70.303 kronor per år. Den tiondel som har lägst inkomst får i snitt 2.755 kronor per år.
Summerar vi hela den inkomstökning som samtliga hushåll får tillsammans blir resultatet:
De 50 procent av hushållen som har lägst inkomst delar på 21 procent av den totala inkomstökningen. Resterande 79 procent av inkomstökningen delar de 50 procent av hushållen på som har högst inkomster.
Medan 70 procent av befolkningen (det vill säga låg- och medelinkomsttagarna) får dela på fyra tiondelar av regeringens reformkaka får de 30 procenten på toppen sex tiondelar.
Den tiondel av hushållen som har högst inkomster delar på 25,5 procent av hela inkomstökningen. Den tiondel av hushållen som har lägst inkomster delar totalt på 1 procent.
Att beskriva detta som en politik för låg- och medelinkomsttagare är ingenting annat än missvisande.
Räknat som ekonomisk standard ser det ut så här: Den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst får i genomsnitt en ökad inkomst per individ med 5.237 kr per år. Tiondelen med högst inkomst får 41.043 kr per år.
Reinfeldt och Borg ansåg 2004 att en politik där den tiondel av befolkningen som har de högsta inkomsterna fick 15 gånger mer än den tiondel som har lägst inkomst var förkastlig (24.000 dividerat med 1.600). Vår analys visar att alliansregeringens politik resulterar i att tiondelen med högst inkomster får mer än 25 gånger så mycket räknat i inkomst per hushåll och nästan åtta gånger så mycket räknat i ekonomisk standard (41.043 dividerat med 5.237). Den stora förändring av Moderaternas fördelningspolitik som Reinfeldt och Borg efterlyste 2004 verkar alltså fortfarande återstå att genomföra.
Regeringen har motiverat alla sina reformer med att det ska skapa jobb. Sedan 2006 har andelen arbetslösa stigit, och andelen sysselsatta är ungefär på samma nivå som när den tillträdde. Regeringens politik har inte varit den mirakelmedicin för jobb och tillväxt som den lanseras som. Detta måste beskrivas som ett enormt och anmärkningsvärt misslyckande – inte minst med tanke på de enorma sänkningarna av skatter, a-kassa och sjukpenning som regeringen genomfört.
Regeringen har även hävdat att trots stora skattesänkningar har offentlig sektors ekonomiska resurser inte minskat. Detta stämmer inte. Med hänsyn till utvecklingen av kostnader och befolkningens storlek har den offentliga sektorns totala ekonomiska resurser minskat med cirka 10 procent eller lite mer sedan 2006.
En objektiv beskrivning av fördelningsprofilen av alliansens reformer sedan 2006 är att den kraftigt gynnat höginkomsttagare, betydligt mer än låg- och medelinkomsttagare.
Det vore klädsamt och klargörande om Anders Borg erkände detta i kvällens debatt.
