Katalys

Alliansregeringen har nu lagt sin åttonde statsbudget. Det är tid att fråga sig hur dessa återkommande jobbskatteavdrag relaterar till Moderaternas politiska vision för att förändra Sverige. Inför valet 2006 var jag med och skrev boken ”Åtta år med Reinfeldt”. Tesen var att Moderaterna vill genomföra ett systemskifte från en generell till en privatiserad välfärdsstat. Motorn i den strategin handlar om kraftigt sänkta skatter. Strategin är mycket genomtänkt och långsiktig. Reinfeldts ord om välfärden från ”Det sovande folket” (1993) är välkända. Men även Borg skrev i boken ”Generell välfärdspolitik – bara magiska ord” (1992) att politikens viktigaste uppgift under de närmaste tre–fyra decennierna är ”Att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken.”

Moderaternas framgångar beror på att de i stället för att vara högerrevolutionära blivit högerreformister. Reinfeldts utveckling kan liknas vid Per-Albin Hanssons, Borgs vid Ernst Wigforss. Valet 2002 blev Moderaternas Kosackval: Bo Lundgren ville då sänka skatterna med 130 miljarder på en mandatperiod, men avvisades av väljarna. Borg och Reinfeldt har på två mandatperioder lyckats med Lundgrens mål. I och med det femte jobbskatteavdraget på 12 miljarder och den höjda brytpunkten, har de sänkt skatterna med drygt 130 miljarder kronor.

Socialdemokratins framgångsrika folkhemsprojekt efter kriget handlade om välkonstruerad reformism. Samma slags strategi som nu genomförs i Sverige, fast åt motsatt håll. Där välfärdsstaten modell 1.0 med generella reformer gjorde solidaritet möjlig, handlar den borgerliga reformismen om att göra egenintresset nödvändigt för medborgarna. Sänker man skatten ger det mer i plånboken åt alla som är friska och har ett jobb. Men sänkta skatter minskar resurserna och kvaliteten i välfärden. Glappet mellan löntagarnas egna goda resurser och de skrala i den allmänna välfärden sätter vissa bestämda handlingsmönster i svang. Exakt det den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith beskrev i boken ”Överflödets samhälle”. Priset för det privata överflödet är det offentliga armodet. Pressen på privata lösningar ökar. De som ännu inte har råd kräver sänkta skatter så att även de har råd med privata försäkringar.

1. Tre exempel:
   Den sammanhållna skolan skapade allianser mellan välutbildade medelklassföräldrar som kunde bevaka alla barns intressen. Men friskolor, fritt skolval och skolpeng slog sönder det. I dag ser vi hur segregationen ökar, resultaten faller, men ingen kan skyllas för detta: Inte föräldrarna som väljer. Inte den som öppnat friskolan. Inte kommunpolitikerna som inte rår över etableringar. Alla är fångar i systemet.
2. Ett andra exempel är boendet som privatiserats i snabb takt. Fram till 2000 var bostadspolitiken en del av välfärdspolitiken. I dag har i stödet till byggandet upphört. Vi har bostadsbrist. Marknaden tjänar på att bygga för ekonomiskt resursstaka, men utan att lätta på bostadsbristen. Samtidigt såldes allmännyttan på ett sätt som gjorde motstånd omöjligt. Vanligt folk erbjöds att bli miljonärer, utan risk, genom att bilda bostadsrättsföreningar. Ingen enskild kan lastas för detta men bostaden har blivit en handelsvara och en klassfråga.
3. Motorn är skattesänkningarna, nu över 130 miljarder per år, jämfört med 2006. Resurser som kunde ha stärkt den offentliga konsumtionen har med väldig kraft förts över till privat konsumtion. Att medelinkomsttagare fått sänkt skatt är en del av strategin. En tusenlapp, femtonhundra kronor i fickan är konkret, men konsekvenserna för välfärden på medellång sikt är ytterst divffusa.

Dessa förändringar är omöjliga att sätta sig över för den enskilde. Människor är systemlogiska. De agerar inte utifrån slagord utan från hur samhället är uppbyggt.

Men nu börjar människor reagera. Männi­skor verkar koppla samman bristerna i välfärd och trygghet med skattenivån. I en färsk opinionsmätning Katalys låtit Novus göra ställde vi frågan: Om du måste välja mellan ett femte jobbskatteavdrag på cirka 250 kr i sänkt inkomstskatt per månad eller att motsvarande pengar i stället används till att satsa på kvalitetsförbättringar i skolan, vilket väljer du då? På detta svarade 76 procent att de föredrog pengar till skolan, endast 16 procent föredrog sänkt skatt. Bland de rödgröna väljarna skulle 93 procent prioritera pengar till skolan. Även bland de borgerliga väljarna är det en majoritet – 59 procent som prioriterar den gemensamma skolan framför den egna plånboken. Det finns också ett mycket starkt stöd för progressivitet: 60 procent tycker att de som tjänar mest också ska betala mest procentuellt av sin inkomst.

Detta förstärker bilden av ett attitydskifte. I dag är motståndet mot skatter och välfärd mind­re än på flera decennier visar SCB:s attitydundersökningar. I valet 2010 var det första gången som mindre än hälften av befolkningen tyckte att skatterna bör sänkas och de sociala kostnaderna skäras ned. Enligt OECD är Sverige i dag det land, av 38 jämförda länder, där inkomstojämlikheten ökar snabbast.

Det borde vara ett drömläge för oppositionen. Men det paradoxala är socialdemokratins oförmåga att formulera en tydlig linje. Till skillnad från väljarna tycks man ha svalt moderaternas strategi och missförstått tidsandan.

Den generella välfärdsstaten är omtyckt, men folk vet i dag inte vad S står för. I fallet jobbskatteavdraget intar man alla positioner samtidigt. Man säger sig prioritera skolan men berövas med accepterande av skattesänkningarna möjligheten till ett tydligt reformprogram. Att riva upp alla jobbskatteavdragen vore dumt. Där­emot, att adressera ett nej till ett femte och sjätte jobbskatteavdrag med löfte att riva upp detta och att pengarna går till skolan och sjukvården har man inget att förlora på.

Både alliansens och socialdemokratins system fungerar. Men i slutändan leder de till helt olika samhällen. Frågan är vilket samhälle vi vill leva i. Det borde valet om ett år handla om. Men då måste alternativen bli tydliga.

Daniel Suhonen, chef Katalys.