Det har gått decennier utan att klass satts på den politiska agendan. Det det bidragit till S försvagning generellt och i synnerhet i arbetarklassen. Fortsätter S sitt fokus på ”mittenväljarna” finns det för arbetarrörelsen goda skäl att vara orolig för höstens val och den framtid som kommer därefter, skriver Niels Stöber, Daniel Suhonen och Göran Therborn.
Ett ofta upprepat påstående är att klass spelat ut sin roll för människors förståelse av samhället. Men hur ser människor i Sverige på sin klassidentitet och vilka politiska konsekvenser får det? I en studie inom ramen för utredningen Klass i Sverige har vi tittat på hur klassidentiteten ser ut bland svenska väljare och hur det påverkar deras politiska inställning. Resultatet visar att klass, trots sin närmast totala frånvaro i det politiska samtalet, spelar en stor roll i människors uppfattning om samhället.
1 Sverige är ett klassamhälle. Åtta av tio väljare anser att Sverige är ett klassamhälle (Frågan i den Novusundersökning vi låtit göra lyder: Tycker du att Sverige i dag är ett klassamhälle?). Särskilt stark är denna uppfattning på vänstersidan i politiken, men även bland borgerliga och sverigedemokratiska sympatisörer anser tre fjärdedelar att klassamhället existerar. Förståelsen av Sverige som ett klassamhälle är fortfarande utbredd och gäller oavsett samhällsklass. Bland tjänstemän är det 82 procent som anser att Sverige är ett klassamhälle och bland arbetare 86 procent. Endast 2 procent anser att Sverige inte alls är ett klassamhälle och 13 procent att det är det i viss mån.
Här finns också tydliga partiskillnader. Bland rödgröna anser hela 93 procent att Sverige är ett klassamhälle mot dryga 75 procent bland allianssympatisörerna. 94 procent av S-sympatisörerna tycker att Sverige är ett klassamhälle medan bara 74 procent av Sd:s sympatisörer gör det.
2 Klassidentitet sjunker men är viktig. 31 procent av befolkningen anser sig vara arbetarklass, 47 procent tjänstemän medan 6 procent anser sig vara företagare och 16 procent vet inte hur de ska placera sig (om frågan lyder: Vilken av följande samhällsklasser tillhör du?).
Men den självupplevda klassidentifikationen med arbetarklassen är avsevärt lägre än den objektiva klasstillhörigheten som man får via de svarandes yrke och sysselsättning enligt SCB:s socioekonomisk indelning, SEI.
Ser man till objektiv yrkesklass i vårt urval blir resultatet 43 procent arbetarklass, 45 procent tjänstemän och 7 procent egenföretagare.
Skillnaden mellan upplevd och objektiv klass blir särskilt intressant när man studerar de två stora partierna bland arbetare. 47 procent av SD:s sympatisörer och 37 procent S-sympatisörer ser sig som arbetare.
3 Klasstolthet möjlig ingång till SD-väljarna. När vi tittar på resultatet i synen på klasstillhörighet ser vi stora skillnader mellan olika grupper. 47 procent av arbetarna och 45 procent av egenföretagarna är stolta över sin klassidentitet. Bland tjänstemän är andelen bara 34 procent.
Fackligt medlemskap innebär för arbetare ökad stolthet över den egna klasspositionen. 61 procent av LO-medlemmarna och enbart 31 procent av TCO:s och Sacos medlemmar är stolta över sin klassposition.
Klasstolthet uppvisar starka partimönster. Bland de som sympatiserar med S är 55 procent stolta över sin klasstillhörighet och av SD-sympatisörerna är det 50 procent. Här skiljer sig S och SD:s sympatisörer mot de flesta partier: 41 procent av V-, 31 procent av MP-, och 23 procent av L-sympatisörerna är klass-stolta.
Både S och SD:s sympatisörer ser sig i hög utsträckning som arbetare och de är mycket stolta över sin klasstillhörighet. Men i stället för klassamhällets fördelningskonflikter som är tydliga för S-sympatisörerna ser SD-sympatisörerna invandring, mångkultur och kriminalitet som de avgörande problemen i samhället. S har med en åtstramad migrationspolitik och en politisk retorik som kretsar kring hårdare straff och fler poliser närmat sig denna väljargrupp. En strategi som inte prövats är att nå dessa grupper genom att vända sig direkt till dem som stolta arbetare och småföretagare och tydligt belysa deras slit och oro. I stället går S strategi främst ut på att vinna lättrörliga väljare i en urban medelklass. Denna strategi har förmodligen spelat en stor roll för att demobilisera väljare som i dag inte längre identifierar klassisk fördelningspolitik som ett centralt politiskt motiv.
Som våra siffror visar utgör fortfarande arbetarklassen över 40 procent av arbetskraften, och tjänstemannagrupperna 45 procent – nio av tio är löntagare. Men det finns en risk att S samlar mindre än hälften av LO-väljarna i höstens val. Att långsiktigt opinionsbilda kring klassamhället och tala om klass skulle vara starkt mobiliserande för många väljare. En politisk retorik, underbyggt med politiska förslag som kretsar kring arbetare och företagare som går upp på morgonen och bär Sverige genom sitt arbete, skulle kunna nå grupper som i dag lutar åt SD.
Den sjunkande identifikationen med arbetarklassen är ett långsiktigt hot mot socialdemokratin. Fler tillhör arbetarklassen i statistiska termer än som ser sig som arbetarklass. Detta kan mycket väl hänga ihop med det tal om ”medelklass” som i dag är legio. I dag utgör stora delar av LO-kollektivet, TCO-grupperna och många egenföretagare gemensamt denna ”medelklass” som i bästa fall blir en otydlig beskrivning av människor som har en genomsnittlig och relativt god levnadsstandard. Fler får syn på sin arbetarklassposition när klass diskuteras i termer av yrkesklasser. Men oavsett hur frågan ställs har arbetarklassidentiteten sjunkit de senaste decennierna och är i dag mindre än den reellt existerande arbetarklassen.
Historiskt har Sverige haft en mycket omfattande klassröstning. Andelen arbetare som röstade på de två socialistiska partierna har gått ner från nivåer på 75 till 80 procent i början av 1960-talet till 50 procent 2014. Men klass har som begrepp länge varit frånvarande i politikens centrum. Vad får denna frånvaro för konsekvens för partiernas mobilisering? Inte minst är detta intressant i skuggan av att S på ett drygt decennium gått från 35–40 procents stöd till att ligga mellan 25 och 30 procent samtidigt som SD vuxit explosionsartat. Konsekvensen är att vi gått från ett stabilt tvåblocksystem dominerat av socialdemokratin, till ett treblocksystem roterande kring SD. Förlusten av klass har omfattande politiska konsekvenser.
Sedan 1980 har ett nytt klassamhälle vuxit fram, mera kluvet, brutalt, dessutom allt oftare korrumperat på grund av kommersialiseringen av den offentliga sektorn. Vårt projekt analyserar detta nya sociala landskap. För att förändra samhället behövs dock en politik som tar fasta på att stora löntagargrupper önskar sig en politik för att minska klassklyftorna. Att denna politik existerar som ett möjligt val är en kärnfråga för demokratin. Men när det gått decennier utan att klass satts på den politiska agendan har det bidragit till S försvagning generellt och i synnerhet i arbetarklassen.
Socialdemokraterna har inte längre råd att ta arbetarklassens stöd för givet. Att återvinna arbetarklassens förtroende är socialdemokratins guldreserv.
Fortsätter man sitt fokus på ”mittenväljarna” finns det för arbetarrörelsen goda skäl att vara orolig för höstens val och den framtid som kommer därefter.
Niels Stöber, utredare Katalys och redaktionssekreterare ”Klass i Sverige”
Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys
Göran Therborn, professor emeritus i sociologi vid Cambridge, leder Katalys klassprojekt
