REPLIK DN DEBATT 15/4. Vi känner igen Benjamin Dousas problembeskrivning. Men när det kommer till analys, orsaker och botemedel har vi svårt att hänga med, skriver Enna Gerin, Katalys och Per Sundgren, Stiftelsen Jämlikhetsfonden.
Benjamin Dousa har upptäckt att Sverige är ett klassamhälle, men han använder förstås inte klassbegreppet, han är ju ordförande för Moderata ungdomsförbundet (MUF). Trots att Sverige är ett ”mycket jämlikt land” finns problem. Invandrarna. De klumpar ihop sig i så kallade utanförskapsområden där de fastnar och blir ”bidragsberoende” och detta ”bidragsberoende” tenderar att gå i arv, liksom arbetslöshet och kriminalitet. Vi känner igen problembeskrivningen och på någon punkt är vi överens, men när det kommer till analys, orsaker och botemedel har vi svårt att hänga med.
Den lösning som förespråkas av Dousa går i allt väsentligt ut på att ställa ökade krav på och försämra de ekonomiska villkoren för dem som redan har det sämst. De anstränger sig helt enkelt för lite. Om de gjorde det finns ju möjligheten till den klassresa som Dousa ser som lösningen. Här är vi djupt oeniga. Vi tror inte ett ögonblick att fattigdom eller rikedom är något vi väljer. Vi vet att människor vill arbeta och göra rätt för sig. Tanken att villkoren för dem som redan har det sämst måste försämras ytterligare för att de ska vilja arbeta är djupt frånstötande. Vad som behövs är fler sökbara jobb med en lön som det går att leva på. Sänkta bidrag för de mest ekonomiskt utsatta skapar inte fler nya jobb.
Vad som i stället behövs är ett offensivt program för full sysselsättning, en politik som investerar i utbildning, utbyggd offentlig service och nödvändig infrastruktur.Vi behöver fler anställda i sjukvård, barn- och äldreomsorg och vi behöver många fler som kör tåg och bussar i en utbyggd miljövänlig kollektivtrafik. Det är inte brist på arbetskraft eller ovillig arbetskraft som är huvudproblemet utan brist på politik som investerar i nya jobbskapande åtgärder.
Utanförskapsområdena är en produkt av en ojämlik bostads- och arbetsmarknad. Den bostadssegregation som ökat sedan 1980-talet är en direkt följd av att bostaden blivit en vara på en marknad. Först i kön står alltid den som kan betala mest, eller har bäst kontakter, och sist den som har minst pengar. Så har dessa utanförskapsområden skapats, av en politik som ökat klyftorna. Denna grundläggande orsak till segregationen inom arbetsmarknad, bostadspolitik och skola vill inte Dousa kännas vid. I stället för att angripa de verkliga orsakerna angriper Dousa dem som tvingats leva på bidrag, deras villkor ska försämras ytterligare och deras skolor ska få möjligheten att tävla om titeln som en av ”Sveriges 15 sämsta förortsskolor”.
I stället för en skolpolitik för klassresenärer som Dousa önskar sig vill vi ha en skolpolitik för alla elever. Det innebär att vi inte längre kan låta de marknadskrafter som lever på att segregera få verka fritt. I stället för den likvärdighet som lagen föreskriver har vi fått en skolverklighet där elever hela tiden diskrimineras. Det gäller inte minst elever i dessa utanförskapsområden, där invandrade elever kan hamna i klasser där det inte finns en enda elev med svenskt modersmål. Lösningen på detta problem är inte att några få kan göra en klassresa utan en skola där alla klasser är blandade utifrån socialbakgrund, härkomst och kön. Att åstadkomma en sådan likvärdig skola är dock oförenligt med ett obegränsat fritt skolval och aktiebolagsskolor.
Slutligen håller vi med om att skatterna ska sänkas på låga inkomster, men kan inte låta bli att påminna om att den hittills förda moderata politiken har ökat klyftorna. Jobbskatteavdragens grundkonstruktion gick ut på att framför att berika dem som redan hade hyggliga inkomster och nu vill Moderaterna vara med om att ta bort värnskatten. Vad som verkligen behövs om Sverige ska bli ett jämlikare och mindre segregerat land är en skattepolitik som omfördelar. Då måste framför allt de som belönats kopiöst genom avskaffade skatter på arv, förmögenhet och fastigheter åter beskattas. Det är den växande ojämlikheten som ska angripas inte de som drabbas av denna ojämlikhet.
Enna Gerin, biträdande chef Katalys
Per Sundgren, ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden
