Socialdemokraterna utmanas på allvar av Sverigedemokraterna om positionen som det stora arbetarpartiet i Sverige. Hoppet ligger i att vi nu bevittnar politikens återkomst. Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyn i Storbritannien är exempel på framgångsrik socialdemokratisk populism, skriver Enna Gerin och Daniel Suhonen, vid tankesmedjan Katalys.
Socialdemokraterna och de rödgröna partierna förlorade valet. Trots borgerlighetens svårigheter att få ihop en regering har en blåbrun våg slagit in över landet och det kommer att synas i politiken de kommande åren.
I den valanalys Katalys nu presenterar pekar vi på allvaret i situationen. Socialdemokraterna utmanas på allvar av Sverigedemokraterna om positionen som det stora arbetarpartiet i Sverige. Grundfrågan för oss är: Vad beror socialdemokratins långa kris på och vilken förnyelse behövs för att rädda socialdemokratin som en stark politisk kraft?
Vårt recept består av fyra ingredienser:
1. Demokratisk socialism. Under efterkrigstiden blomstrade den socialdemokratiska samhällsmodellen. Men på 1980-talet besegrades den av nyliberalismen. Vid Kalla krigets slut uppstod konsensus kring en nyliberal ekonomisk modell. De centrala maktpartierna kom överens om den ekonomiska politikens ramar vilket fick den socioekonomiska höger-vänsterkonflikt att tyna bort. Det fanns, eller erkändes, inga alternativ.
Efter finanskrisen 2008 inser allt fler att nyliberalismen nått vägs ände. Den politiske teoretikern Francis Fukuyama, som på 1990-talet proklamerade ”historiens slut”, menar i dag att den nyliberala perioden haft ”katastrofala effekter” och att socialismen borde göra comeback i form av omfördelande program som tar sig an den ekonomiska ojämlikhet som uppstått de senaste årtiondena.
Högerpopulismens främlingsfientliga politik kan pressas tillbaka om socialdemokratin lyckas mobilisera folket i ett försvar för jämlikhet och social rättvisa.
Såväl Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyns nya linje för socialdemokratin i Storbritannien visar att det finns alternativ. Men vilket är svensk socialdemokratis alternativ i den ideologiska kamp som blossat upp nu när nyliberalismen krisar?
2. Vänsterpopulism. Vår nära framtid kommer att kännetecknas av en politisk konflikt mellan högerpopulism och vänsterpopulism och den kraft som vinner får möjlighet att forma en ny politisk hegemoni. Statsvetaren Chantal Mouffe menar i sin politiska essä ”For a left populism” att vänsterpopulismen kan vara ett verktyg för att utveckla och fördjupa demokratin.
Högerpopulismens främlingsfientliga politik kan pressas tillbaka om socialdemokratin lyckas mobilisera folket i ett försvar för jämlikhet och social rättvisa. Vänsterpopulism ska förstås som en språklig strategi för att skapa en nödvändig politisk gränsdragning mellan folket och oligarkin. Vi menar att det är den politik som behövs för att rädda demokratin. Hoppet ligger i att vi nu bevittnar politikens återkomst. Både Bernie Sanders i USA och Labourledaren Jeremy Corbyn i Storbritannien är exempel på hur en framgångsrik socialdemokratisk populism skapar tydliga politiska gränsdragningar mellan den ekonomiska eliten och folket: Sanders med sin retorik om de 99 mot de 1 procenten och Corbyn med sin slogan ”För de många, inte de få”.
Det är dags att tydliggöra vems intressen man försvarar och vems man utmanar. Målet för svensk socialdemokrati måste vara en tydlig riksdagsmajoritet för en progressiv vänsterpolitik. För att nå detta bör man lära av de framgångsrika populistiska strategier som använts hittills.
3. Socialdemokratisk reformism. Sedan 1990-talet har S fört en ekonomisk politik som helt har kapitulerat inför nyliberalismen. Först på 2010-talet har partiet börjat omvärdera och ifrågasätta effekterna av helt oreglerade marknadskrafter i välfärden, men kärnan i den ekonomiska politiken har inte ändrats. För att ge socialdemokratins alternativ trovärdighet krävs en politik som ger samhället redskap att klara av att göra de investeringar som krävs. En stark reformism kräver att vi omprövar den ekonomiska politik som har lett oss till dagens skenande ojämlikhet och en välfärdsstat som går på knäna.
En ny ekonomisk politik innebär ett nytt finanspolitiskt ramverk, slopade överskottsmål i statens finanser, och en politik som möjliggör lånefinansierade investeringar. S behöver också en ny skattepolitik då skatteinkomsterna sjunkit som andel av BNP sedan år 2000. För att klara välfärden behöver skattekvoten stiga, men en del av de sänkningar av inkomstskatterna som gjorts kan behållas och merparten av höjningarna tas på kapitalinkomster, fastigheter och miljöfarlig verksamhet.
Ett nytt pensionssystem behövs då dagens system ger för låga pensioner till hundratusentals människor och är ohållbart.
En social bostadspolitik behövs där samhället träder in och tar på sig huvudansvaret för bostadsförsörjningen. Enligt boverket behövs det byggas cirka 535.000 bostäder mellan 2018 och 2025, vilket är långt mer än vad som planeras att byggas.
4. Gräsrotsaktivism. I valrörelsens slutskede visade tiotusentals S- och LO-aktivister kraften i arbetarrörelsen. Förmågan att väcka en livaktig politisk rörelse är vid sidan om en nödvändig politisk förnyelse, arbetarrörelsens största möjlighet. Valrörelsen i Sverige 2018 visade – liksom radikala uppsving i Storbritannien, Portugal och USA – att människor vill engagera sig för en progressiv politik. Men rörelsen måste hänga ihop med politiken.
Partiets ledning måste sluta att betrakta medlemmarna och deras åsikter som en belastning. I en lång rad frågor de senaste åren har partiledningen agerat på ett sätt som inte tagit vara på medlemmarnas engagemang. Beslutande medlemsomröstningar skulle aktivera medlemmarna i den politiska beslutsprocessen. Många skulle kunna lockas om partiet gav större möjligheter att delta på allvar i den politiska idéutvecklingen.
Det är också dags att låta medlemmarna välja partiordförande i öppna val. Öppna kandidaturer med debatter mellan kandidaterna är väsentliga inslag i ett demokratiskt parti. Den ålderdomliga modellen med hemliga kandidater och kongressvoteringar utan betydelse måste få ett slut. Partiledarval är allt för utmärkta tillfällen att diskutera socialdemokratins vägval för att tappas bort i valprocedurer formade av partisprängningen för hundra år sedan.
Även partisekreterarens mandat bör stärkas och väljas i en medlemsomröstning på samma sätt som partiledaren. Under de perioder partiet innehar regeringsmakten kan partiet därmed få ett starkare mandat att opinionsbilda kring frågor som kanske inte kan drivas i en koalitionsregering.
Nedgången för socialdemokratin i Sverige och andra länder förklaras ofta med strukturella förändringar som urbanisering, globalisering, strukturomvandling eller utbildningsexpansionen. Dessa processer har utan tvivel ägt rum och påverkar människors beteende och värderingar. Men det är ingen naturlag att socialdemokratin per automatik förlorar stöd till följd av dessa förändringar.
Med en politik som är bättre anpassad till dagens verklighet och politiska temperament kunde både det senaste och kommande val gå betydligt bättre för socialdemokratin i Sverige. Det finns mycket goda skäl för att omgående börja bygga en ny stark socialdemokrati för det 21:a århundradet. Tiden för ständiga reträtter måste vara slut.
Enna Gerin, utredare för fackliga tankesmedjan Katalys.
Daniel Suhonen, chef vid fackliga tankesmedjan Katalys.
Länk till artikeln på Dagens Nyheter: https://www.dn.se/debatt/socialdemokraterna-maste-lara-av-vansterpopulisterna/
Läs hela valanalysen här: Katalys No. 66 När kapitalet vann valet – analys av valet 2018.
