Vi i debatten har pratat mycket om troll och mindre om människor. Har vi någon en enda gång beskrivit SD som den kämpande folkrörelse de är? undrar Daniel Suhonen i sin replik till Kristina Lindquist och Malin Ullgren.
Den viktigaste insikten jag fått de senaste åren är att vänstern aldrig kommer att komma ur sin djupa politiska depression om inte inbördeskriget mellan identitetsvänster och fördelningsvänster upphör.
Det finns ingen demokratisk socialism som kan undvika att vara såväl antirasistisk, feministisk och stödja människans frigörelse och inte samtidigt stå för en modern klassanalys, attackera kapitalets makt med en aktiv fördelningspolitik och rädda klimatet.
Inte minst eftersom nationalstaten Sverige sedan 1990-talet varit under avveckling i hela landet: försvar, post, banker, polis och sociala skyddsnät har dragits tillbaka och människor ser denna förändring och undrar om någon vill försvara dem, tillvarata deras mänskliga rättigheter.
I denna mening håller jag mer med Malin Ullgren i hennes fråga om var klassdebatten funnits i detta val (DN 12/9) än Kristina Lindquists kritik av hur delar av vänstern alltid förklarar allt med klass (DN 11/9).
Men jag tror egentligen att bägge har rätt.
Vi har talat för lite om klass, och ”lyssnat” på fel oro, där håller jag med Ullgren. Men vi i klassvänstern, har också varit för grovhuggna i vår kamp att få till en debatt. Djävulen bor, liksom den intressantaste analysen, i det finstilta.
SD växte starkast i områden där Fredrik Reinfeldts utslagningspolitik slog hårdast, det visade forskare på DN Debatt (4/9). Samtidigt har tankesmedjan Katalys visat att SD-väljare oftare än andra ser sig själva som arbetarklass – men i mindre utsträckning ser det svenska samhället som ett klassamhälle.
Visserligen lever vi i ett klassamhälle, det har vi alltid gjort, men diskussionerna och beskrivningarna av detta klassamhälle har gått helt förlorade nu när klyftorna hårdnar. Det betyder kanske helt enkelt mindre hur stor arbetarklassen eller kapitalistklassen är, än vad dessa människor tycker?
I valet i söndags gick S och V fram starkt i Stockholms innerstad men S förlorade i glesbygden. Är det kört för det? Jag tror inte det. Politiska kriser handlar om politik, inte sociologi eller genetik. Obama vann samma väljare som sedan gick vidare till Trump. Vad folk ”är”, är mycket svårare att ändra på än vad de tycker och hur de ser på samhället. Där finns också möjligheten.
Vi i debatten har pratat mycket om troll och robotar och mindre om människor. Har någon en enda gång beskrivit SD som den kämpande folkrörelse de är? Kolla bilderna från Åkessons kampanjmöten. Det är massmöten. På varje arbetsplats finns det i dag många brinnande agitatorer för nationalism och stoppad invandring.
Därför har Kristina Lindquist rätt i att rasismen existerar i egen rätt. Men i sin förväxta form, med stöd av 17 procent av väljarkåren, framstår den snarare som rörelse än som ideologi. Vänstern har mött upp med, ja mycket ideologi och moral, och lite rörelsearbete. Här finns mycket att lära för en vänster som vill vinna människor. Vi måste bygga en rörelse där våra anhängare är lika segervissa och stolta som extremhögerns.
Vänstern måste enas. Det kan vi väl ändå lära av 1930-talet? Vi behöver en vänster som förändrar världen genom konkreta förslag snarare än att beskriva den. Där vi möts utifrån vad vi vill snarare än vilka vi är. Lattepappor, förortsmorsor, invandrade akademiker och LO-jobbare kan tillsammans bygga en majoritet för demokratisk socialism.
Då kan det nya födas och högern pressas tillbaka.
Daniel Suhonen, Chef på tankesmedjan Katalys
Länk till originalartikel: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/daniel-suhonen-vi-maste-bygga-en-lika-stor-folkrorelse-som-sd/
