Oavsett om man får regera vidare eller inte måste socialdemokratin inse allvaret i den kris man befinner sig i. Men kritiken ska inte riktas mot Stefan Löfvens ledarskap utan mot finansdepartementet, som aktivt hindrade regeringen att föra en nydanande politik, anser Daniel Suhonen.
De sista rösterna är inte räknade när detta skrivs och inte heller är mandatfördelningen avgjord. På det fackliga idéinstitutet Katalys arbetas nu med en omfattande eftervalsanalys som kommer fokusera på hur socialdemokratin och arbetarrörelsen ska kunna bryta sin flera decenniers långa nedgång. Men låt mig i väntan på den fullständiga analysen göra några reflektioner.
Som socialdemokrat var jag en av tusentals som andades ut på valnatten. De skräcksiffror som visat sig i vallokalsundersökningarna blev något mindre fruktansvärda än befarat när de verkliga valsiffrorna tickade in. Socialdemokraterna är fortfarande det överlägset största partiet, men mindre än det någonsin varit tidigare, ja mindre än man varit sedan arbetarna fick rösträtt i Sverige.
Moderaterna bedrev snarast en presidentkampanj kopplat till partiledaren som person och sökte inte som Socialdemokraterna ett tydligt politiskt mandat. M gör ett ännu sämre val än S. Detta är inte den demokratiska högerns seger, utan regeringsmakten kommer nås genom att extremhögerns röster accepteras som en integrerad del av borgerligheten.
I skrivande stund är det oklart vem som bildar regering. De två statsministerbärande-partierna har inte varit mindre tillsammans på decennier. Slutsatsen jag drar är att den politiska mitten är död. Den triangulerande maktpolitik som styrt Sverige sedan 1990-talet har gått på grund. I stället är det ideologiskt tydliga röster som V, SD, KD och C som gått fram. Det som förenar dessa sinsemellan olika partier är deras ideologiska stringens, tydlighet och uthållighet.
Frågar man väljare om de verkligen tror att Jonas Sjöstedt vill stoppa vinstuttag i välfärden, eller om Jimmie Åkesson verkligen skulle begränsa invandringen, eller Annie Lööf avveckla anställningsskyddet om de fick inflytande och möjlighet, så svarar de flesta ja på denna fråga – kanske med farhågan att dessa idépolitiker egentligen skulle vilja gå längre än de öppet föreslår. Maktpartierna har missat ideologiernas återkomst som en politisk möjlighet i det nya politiska landskapet.
Även om socialdemokratin kollektivt andades ut när valresultatet kom får man inte slå sig till ro. Socialdemokratins och arbetarrörelsens kris är egentligen monumental och har förstärkts de senaste åren. Oavsett om man får regera vidare i någon form eller går i opposition måste socialdemokratin inse allvaret i den kris man befinner sig i.
Vad det rör är själva socialdemokratins väsen och uppgift. Det som skiljer socialdemokratin från andra partier i mitten eller på vänsterkanten är dess ambition att föra en politik för en majoritet av löntagarna.
Socialdemokratin vill vinna en majoritet av väljarna för en ambitiös välfärdspolitik, en fördelningspolitik som minska klassklyftor som i dag växer och se till att hela landet fungerar som nationalstat.
Urholkade trygghetssystem, sjunkande ersättningsnivåer i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen och fruktansvärt låga allmänna pensioner skapar mycket stor otrygghet. Som Katalys i en serie rapporter visat har den rent matematiska grunden för en sådan klassmobiliserande politik inte i sak ändrats.
Arbetarklassen utgör 50 procent av löntagarna i vårt land. Tillsammans med mellantjänstemän och småföretagare finns en potentiellt stor majoritet som rent ekonomiskt borde kunna vinnas för en politik som sätter löntagarnas intressen i första rummet och löser reella samhällsproblem.
Den avgörande förändringen är att S de sista 30 åren inte adresserat löntagarnas intressen utan vänt sig till andra väljargrupper. Klassmobiliseringen har avtagit och S stöds nu av historiskt låga fyra av tio LO-medlemmar.
Jag erkänner naturligtvis alla övergripande förklaringar till Socialdemokraternas förlorade stöd som globalisering av ekonomin och ett fragmentiserat arbetsliv, men kärnan i politiska rörelser och politiska förändringar handlar alltid om politiken.
Socialdemokratin har sedan 1990-talet misslyckats att försvara de svenska löntagarnas intressen i de samhällsomvandlingar som pågår. Den ekonomiska politiken som sedan 1990-talet inriktats på budgetbalans med överskottsmål är i en tid av massiva behov av bostads- och klimatinvesteringar, ett utbyggt försvar och polis, en förbättrad skola, förstärkt bemanning i välfärd och sjukvård, och integration av nytillkomna svenskar helt missriktad.
I tider av skriande ojämlikhet där de på toppen drar ifrån den breda massan löntagare har den senaste mandatperiodens paniska rädsla för varje form av utjämnande skatter varit fyra förlorade år. Vi har ett skattesystem där det inte alls lönar sig att arbeta utan där det mest subventionerade är att passivt förvalta ärvt kapital och fastigheter.
Många valanalyser kommer rikta in sig på partiledaren Stefan Löfven. Men de som förlorade valet genom att aktivt förhindra möjligheten att föra en nydanande socialdemokratisk politik var Magdalena Anderssons finansdepartement. Fast i 1990-talets saneringspolitik satt de och oftast fanns det mer idéer om progressiv ekonomisk politik för låneinvesteringar att hitta hos bankekonomer som Annika Winsth eller tankar om progressiv beskattning av kapital hos SNS konjunkturråd.
Tre saker kan man lära av valrörelsens slutskede som är receptet på en starkare socialdemokrati.
1. Riktiga välfärdsreformer vinner väljare åt S. Löften om stärkt välfärd, höjda pensioner och ”familjeveckan” lyfte partiet i slutspurten.
2. Ett tydligt nej till SD vann väljare över blockgränsen och stärkte S ordentligt i slutskedet.
3. Ett äkta folkrörelsearbete i LO och bland S-aktivister, räddade S som största parti.
Min slutsats att vi socialdemokrater måste inspireras av de tre sista veckornas välfärdsoffensiv i den politik som byggs för framtiden. Det som utlovades i valet måste vara kärnan i varje regeringsprogram där S ska ingå. Socialdemokraterna bör ha tydliga politiska krav som är viktigare än maktkraven i alla politiska förhandlingar om regeringsmakten med andra partier.
Ett nytt pensionssystem, att värna anställningsskyddet och att säkra välfärdens finansiering måste vara viktigare än positioner. Det vore förödande för framtiden om väljarna och de LO-anslutna aktivister som i valrörelsens slutskede räddade socialdemokratin, nu sviks.
Självklart bör Socialdemokraterna eftersträva statsministerposten i en kommande regering, men det viktigaste är att kunna genomföra en ekonomisk politik och en välfärdspolitik som är socialdemokratisk. Att hålla det vi lovade. Bara då kan vi vinna framtiden.
Daniel Suhonen, Chef för den fackliga tankesmedjan Katalys
Länk till originalartikeln: https://www.di.se/debatt/daniel-suhonen-magdalena-anderssons-fel-att-s-forlorade-valet/
