Varför fungerar det inte?
Jag tänker på Socialdemokraternas offensiv av vallöften. De verkar inte gripa tag i människor.
Paradoxen är att Socialdemokraternas senaste förslag är fördelningspolitiskt mer progressiva än på decennier. Löftet om 14000 fler anställda i sjukvården, de höjda barnbidragen som genomförts och de höjda stöden till de fattigaste pensionärerna är mycket bra.
Men varför biter det inte tag?
Jag tror detta är vår tids tiotusenkronorsfråga. Förutsättningarna har ändrats. Tre decennier av nedskärningspolitik som inleddes på 1980-talet tycks ha kvaddat reformismens mekanik.
Desperat tandläkare
S-regeringen försöker nu likt en desperat tandläkare som skall skruva fast en tand i en gom hitta en bit friskt ben att fästa reformerna i. Men decennier utan reformer har fått det förtroendekapital som vallöftena förut kunde skruvas fast i att förtvina. Vad reformismen tidigare fäste i var tron på politiken.
De stigande förväntningars missnöje som Tage Erlander byggde sina framgångar kring förvandlades av Göran Persson och Magdalena Andersson till sjunkande förväntningars förstämning. Vi tror inte att politiken kan leverera trots mycket goda förutsättningar om vi jämför med de permanenta krisernas 1970-, 80- och 90-tal.
Jag tänker att det stora, episkt strategiska misstaget denna mandatperiod var att hålla fast vid vad Olof Palme kallade ”en förtorkad borgerlig åtstramningspolitik”. Tänk om det man nu öser ut i vallöften redan hade genomförts?
Pengar har vi. Statens överskott var 61,8 miljarder enbart 2017. Sparhysterin är ett politiskt haveri.
Magdalena Andersson borde ha lärt av Anders Borg. Hon borde ha genomfört den politik hon ville så fort det var möjligt och sedan lita på resultatet.
LO-ekonomen Rudolf Meidner beskrev på 1970-talet reformismen som en ”politik i förväg”. På det sättet var märkligt nog Borgs genomförda jobbskatteavdrag skickligare reformistiskt hantverk än Magdalena Anderssons löfte om en tandvårdsreform. Viktiga reformer som S vet att medborgarna behöver blir till en slags vallöftesdeg få vill tugga i sig.
Vi som vill ha en progressiv politik som vinner stöd av en majoritet måste uppfinna en reformism som fungerar i dag. Reformerna måste genomföras ”i förväg” för att människor ska lita på dem och förstå vad socialdemokratin vill.
Det är i sina genomförda reformer socialdemokratin förverkligas och får kropp. De trettio reformfattiga åren sammanföll med att partiet förlorade både klassanalys och självförtroende.
I dag är jag för första gången på länge hoppfull. Politiken finns redan, det märks i floden av löften. Magdalena Andersson har lyssnat.
Det enda som saknas nu är att hon vågar berätta om den samhällsanalys som ligger bakom.
Daniel Suhonen, författare och chef för tankesmedjan Katalys
