En kortare version av den här texten publicerades 2023-03-15 (https://www.dn.se/ledare/katalys-svarar-pa-kritiken-om-slutsatserna-i-ny-rapport/). Då viktig argumentation inte kunde rymmas i denna av textlängdsskäl delger vi här en längre version så att intresserade kan ta del av hela resonemanget.
Martin Liby Troein kommenterar i en DN ledare den 14 mars vår rapport ”Alla får det inte bättre”. Inledningsvis är vi ense med Liby Troein om att det är oomtvistat att inkomskillnaderna ökat. Liby Troein tycks därefter argumentera för att beräkningarna av inkomstskillnader efter boendeutgifter i rapporten skulle vara felaktiga, med hänvisning till att boendeutgifter utgör 23,5 procent av SCBs inflationskorg. Liby Troein menar att vi ”efter eget huvud” har inkluderat boendekostnader i rapporten. Det är ett anmärkningsvärt och helt felaktigt påstående, då denna del baseras på en utredning från Riksdagens utredningstjänst (RUT), vilken tydligt hänvisas till i rapporten. I denna har RUT beräknat individers disponibla inkomst efter skatt, bidrag och boendeutgifter, delat in individerna i inkomstgrupper och redovisat genomsnittsvärden för inkomstgrupper i fast penningvärde. Vid justeringen av data för olika år 2003–2021 till fast penningvärde (i 2021 års priser) har prisförändringar i boendeutgifter rensats bort. Hela poängen med detta är att boendeutgifter, som ingår i konsumentprisindex, inte är en lika stor andel av alla hushålls konsumtionsutgifter och inte heller förändras lika mycket för alla hushåll över tid, till exempel beroende på boendeform. Vi har genom att beakta detta erhållit resultatet att den femtedel av befolkningen som har lägst disponibel inkomst efter boendeutgift fått endast en tusenlapp mer sedan 2003 och i ljuset av välfärdens urholkning och att ”vi får mindre för pengarna” dragit slutsatsen att alla inte har fått det bättre de senaste 20 åren.
Liby Troein hävdar att för liberaler är ökande inkomstskillnader och ekonomisk ojämlikhet inget problem så länge alla får det bättre, att ökande ojämlikhet kan vara bra då den kan skapa incitament som gör att ”de längst ner på trappan också lyfts upp”. Liby Troein söker stödja sin argumentation på den socialliberale filosofen John Rawls. Men Rawls position är betydligt mer långtgående. Han kan acceptera ökade klyftor endast om det inte finns något annat alternativ som i ännu högre grad förbättrar positionen för de sämst ställda. Ska man använda Rawls socialliberala teori bör man alltså ställa sig frågan om det funnits något politiskt alternativ som bättre än den faktiska utvecklingen gynnat de som har det sämst. Det är därmed vi och inte Liby Troein som försvarar Rawls ideal. För ja, vi menar att det hade varit möjligt att satsa mer på till exempel välfärden, höja a-kassan, förbättra sjukförsäkringen, lyfta pensionerna – det vill säga alternativ som maximerat villkoren för dem som har de sämst.
När det handlar om ojämlikhet menar vi i enlighet med Rawls reflektiva jämviktsmetod att vi behöver göra övervägda omdömen där vi väger samman olika aspekter. Det går inte att se inkomstskillnader som isolerat fenomen. Ekonomisk ojämlikhet driver ojämlikhet på andra samhällsområden. Det räcker inte att alla får några hundralappar extra om ojämlikheten accelererar och drar isär vårt samhälle. Ökande ojämlikhet är ett samhällsproblem i sig. Vi håller med Liby Troein om att det nu är dags att gå vidare och lyfta blicken för framtiden. Men för att kunna veta hur vi bör agera framåt behöver vi förstå vad som gått fel och gjort att vi hamnat där vi är idag. Tre decenniers nyliberal marknadsliberalisering har resulterat i ökande sammanvägd ojämlikhet i form av inkomstskillnader, förmögenhetskoncentration, urholkad välfärd, boendesegregation och social exkludering. Samhället har fragmenterats och polariserats med en växande misstro mellan olika grupper och områden. Vi kan inte lämna allt åt den privata marknaden att självreglera. Samhället behöver stärkas och korrigera det marknaden inte förmår. Hur detta ska gå till är en fråga som idag bör ha högsta prioritet för alla socialt ansvarstagande aktörer i samhället. Vi instämmer avslutningsvis med Liby Troein att ”den avgörande skiljelinjen i svaret på den frågan inte nödvändigtvis går mellan socialliberaler och socialdemokrater”. Men då behöver också socialliberaler bry sig om de växande klyftorna och konsekvenserna av att breda skikt i samhället halkar efter.
Markus Kallifatides, tjänstledig docent vid Handelshögskolan i Stockholm, riksdagsledamot, rapportförfattare
Stefan Sjöberg, sociolog och docent i socialt arbete, Högskolan i Gävle, rapportförfattare
Daniel Suhonen, chef vid det fackliga idéinstitutet Katalys
